Sunday, April 17, 2011

Mordet på Vittorio Arrigoni och vänsterns vägval

Någon gång innan riksdagsvalet så skrev jag en artikel om att Vänstern kommer tvingas välja sida i islamistfrågan, och att dom kommer välja rätt.

Än har det inte skett fullt ut, men jag tycker mig se förändringar i rätt riktning.
Nu för tiden är det inte en självklarhet för Vänsterpartister och sossar att gå under Hizbollah-flagg på demonstrationer, så som Socialdemokraten Lars Stjernkvist gjorde i demonstrationen här nedan:















I Göteborg förra helgen så höll SDU en manifestation mot Svenskfientligheten, och det var tydligt att folket som protesterade mot SDU hade minskat i antal jämfört med hur det hade sett ut för ett år sedan.

Rättvisepartiet socialisterna och andra sektmänniskor stod ganska ensamma med förortsthugs den här gången. Någon höll upp ett plakat med texten ”För svenskfientlighet” och en svart kille i SDU:s tåg fick ett ”jävla svartskalle!” ropat efter sig.
Och så rökbomb och äggkastning på det...


















Men den breda, upplysta vänstern lös med sin frånvaro. Dom har valt, och dom har valt rätt.
Det innebär inte att dom ÄR, eller BEHÖVER vara Sverigedemokraternas vänner, för det kommer aldrig ske. Men många inom vänstern har ändå insett att det inte är okej att gå bredvid muppar på demonstrationer som använder våld för att få fram sitt budskap.

Det har dessutom äntligen blivit socialt stigmatiserande att tillhöra våldsvänstern. Länge var det något av det hippaste att ha på CV:et, iaf man sökte jobb inom mediesfären.

Många har dessutom insett hycklandet i att gå bredvid människor som man inte delar några värderingar med: radikalflator som går bredvid människor som vill införa dödsstraff för homosexualitet har exempelvis en lätt ironisk underton.

I Libyenfrågan ser vi också att vänstern är splittrad. Visserligen har Vänsterpartiet röstat med regeringen i frågan om svenskt deltagande i den NATO-ledda insatsen, men i Vänstern finns en tydlig splittring, och fem av ledamöterna la ner sina röster i protest.

Man ska förvisso inte tolka splittringen som en fråga om misstro till det Libyska folket, men det finns en klar misstro mot revolutionen, och människorna bakom den.

Det måste för vänstern vara i det närmaste unikt? Jag kan inte minnas en enda separatistisk eller revolutionär rörelse i tredje världen som inte vänstern till 100 % stått bakom?

Må så vara att frågan om NATO-insatsen är separat från frågan om revolutionen i sig, men det finns en misstro hos många vänstermänniskor, inte bara för NATO-insatsen (vilket är naturligt för vänstern som i stort sett aldrig är för den typen av militära inblandningar). Men det finns också en misstro mot revolutionen i sig.

Man börjar ta frågan om radikal islam på allvar inom vänstern. Och man känner en ärlig och äkta oro över vad dessa Sharialagsvurmande människor faktiskt kommer göra med landet och dess utveckling.

Oron växer sig dock väldigt långsamt.
Vänstern kan känna oro för Libyen eftersom att man där har att ta ställning till vilken väg landet ska gå nu när allt konkretiserats med ett inbördeskrig och FN:s ingripande.

I länder som Egypten eller Tunisien har man ännu inte behövt ta ställning på samma sätt eftersom att det i dom länderna inte är lika konkret eller tillspetsat. Där kan man vara luddigt positiv till ”folket” än så länge.

Men ändå, det finns en slags försiktighet nu för tiden. Man blundar inte för radikala krafter. Man spelar visserligen ner deras betydelse (som i exempelvis Egypten när det gäller Muslimska brödraskapet), men man är också noga med att stödja dom mest liberala och sekulära krafterna (eller dom mest västerländska krafterna om ni så vill).

Man stödjer kvinnornas kamp, man stödjer den moderna twitrande storstadsmänniskan och har en medvetenhet om att dennes lantliga släktingar faktiskt kan utgöra ett hot för regionens framtid.

Man blundar för farorna med ena ögat samtidigt som man faktiskt känner oro.

Men att det ens finns ett uns av oro är ett steg i rätt riktning.

För oron har inte alltid funnits där.
När jag i dag läser om händelserna kring Ship to Gaza så förundrades jag över blindheten.

När nästa båtkonvoj seglar i väg så är jag inte alls säker på att vurmandet kommer vara lika blint och enögt.

Jag tror att Gardell, Mankell och deras vänners totala blindhet kring resesällskap kommer ifrågasattas allt mer, även inom vänstern.
Det kommer inte längre vara socialt accepterat att sällskapa med islamister som sjunger sånger om att man ska döda judar.



Det är också ett tecken i tiden att en Socialdemokrat i dag kan skriva en debattartikel likt den Daniel Suhonen skrev i Aftonbladet om Vänsterns vänsterprassel med Islam:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article12640062.ab

Tillika är det svårt att tro att Nalin Pekgul skulle kunnat vara så hård i sina omdömen om Bilal Philips deltagande i helgens Islamofobi-konferens i Göteborg om det inte hade stått år 2011 i kalendern:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4455762

Och därmed kommer jag också fram till artikelns rubrik, nämligen mordet på vänsteraktivisten Vittorio Arrigon i Gaza.
I videon här nedan visas han upp av sina kidnappare.



Vittorio mördades den 15/4 av Tawhid and Jihad, en grupp bestående av Salafiter, bokstavstroende Sunnimuslimer som anser att ingen revision av Koranen får göras.
Wahabismen kan anses vara en form av Salafism.

Bilal Philips är för övrigt ocksp Salafit.

Och här någonstans sätts allt på sin spets.
Vittorio var troligtvis naiv och enögd, och hade han själv gissat sitt öde så hade han nog ha tippat på att han skulle mördas av Israeler snarare än av palestinier.

Några av hans vänner från International Solidarity movement (bland annat Ken O’Keefe) har även pekat på att Israel är det land som har något att vinna på mordet. Han har även fört fram anklagelsen att Mossad ligger bakom mordet.

Det är naturligtvis en naiv och inskränkt analys av O'Keefe (inte helt oväntad dock med tanke på den enögdhet O’keefe visade upp då han som ögonvittne till bordningen av Mavi Marmara i Ship to Gaza där han även misshandlades bedyrade att INGEN av passagerarna hade några vapen)...

Vittorio mördades som politisk motståndare till Salafismen och som ”vän” till Hamas. Hans pacifism och utländska namn dög alldeles utmärkt som motiv till att kidnappas. Kidnapparnas krav var att Hamas skulle släppa Tawhid and Jihads ledare Walid al-Maqdasi ur fångenskap.

Att Vittorio hade det arabiska ordet för ”motstånd” tatuerat på armen gjorde föga nytta. Han hängdes för sitt ”degenererade” inflytande på den palestinska befolkningen, och kidnapparna väntade inte ens tidsfristen ut innan han dödades.

Men vänsterns syn på terrorism är också skev från politiskt inkorrekt håll: JA, International Solidarity movement är naiva världsförbättrare som har en väldigt ensidig syn på Palestina-konflikten, men det innebär inte att det inom denna rörelse skulle saknas en distinktion mellan olika politiska grenar. Man är förvisso stödjande av det militära motståndet, men man är själva pacifister.

Man gillar inte tanken med självmordsbombare, men man är också dålig på att fördöma dessa. Man har förståelse för att det förekommer helt enkelt.
Ibland mer än förståelse tyvärr.

Men att måla upp det svart eller vitt låter sig inte göras. Vittorio var säkert uppriktig i sitt kall för det palestinska folket, och hans sympatier låg alldeles säkert mer hos ”dom” än hos något politiskt parti.

Men problemet med att stödja ett ”folk” är man då indirekt stödjer många grupper som inte borde ha stödet.
Och i Palestina finns det många grupper som inte borde ha stöd, och som inte borde betraktas som en del av folket om man agerar i solidaritet och socialism.

Framför allt så måste man kunna göra distinktionen mellan bonden som får se sin trädodling rivas av Israeliska nybyggen, och den man som går in i hos samma nybyggare och skär halsen av dennes barn.

Men jag hyser som sagt var hopp om vänstern. Och jag är övertygad om att den totalt blinda tron till ”folket” i en bred betydelse håller på att dö ut så smått.

Det känns ju också som att ett stöd till organisationer som TUFF förr om åren hade varit en självklarhet för diverse vänstergrupper i Sverige, men i dag så lyser dom med sin frånvaro, och detta även fast konferensen har ett så fint och antirasistiskt budskap som "Mot Islamofobi"…

I dag har den medvetna vänstern inget med det att göra, att vara med i TUFF:s konferens "Mot Islamofobi" lockar nog ungefär lika mycket som ett deltagande i SDU:s manifestation "Mot Svenskfientlighet".

Vill TUFF, Sveriges unga muslimer etc bjuda in radikala imamer som är hatiska mot homosexuella och judar fram över så kommer den breda vänstern svika dom. Det är jag helt övertygad om.

Jag tror också att vi kommer se förändringar i stödet till Palestina fram över.
När Vittorio dog så strömmade telegrammen in med fördömanden från allsköns håll. Det var Fatah, Hamas, PRC och Islamistiska jihad. Den ena fördömandet mer strängt än det andra.

När grupper, som nästan aldrig fördömer mord och attacker på västerlänningar så tydligt tar ställning som i detta fall så kan man faktiskt fråga sig om inte naiviteten har går över i dumhet?

Vissa fördömanden är inte eftersträvande att få.

Varför ska islamistiska krafter bry sig om någon ateistisk socialist som är för homovigslar och jämställdhet mellan könen?

Varför ska vänstern känna solidaritet med en väpnad kamp när den väpnade kampen i många fall närs av judehat och 2000-åriga oförrätter snarare än frihetstörst?

Vänstern kommer att tvingas välja sida även här, om inte annat så i fråga om ren överlevnad.

Monday, April 4, 2011

Olustiga huset

Ibland när jag läser massmedias redovisning om händelser runt om i världen så får jag samma känsla som i spegelgalleriet i Lustiga huset: Världen är upp å ner, händelser är antingen storskaligt ur proportion, eller förminskade till en ärtas storlek.

När man kommer ut så känner man illamående. Huvudet snurrar.

Jag vet inte ens om ”lustiga” huset är en korrekt term?
När balanssinnet rubbas av sjuka perspektiv och förvrängda bilder så är det snarare ett OLUSTIGT hus.

Precis så känner jag om rapporterna kring attacken på FN-byggnaden i Mazar-e-Sharif i fredags och dom efterföljande morden.

Aftonbladet är värst i sin rapportering (oturligt nog kan jag inte hitta den artikel som dom hade uppe igår). Artikeln hade vinklar så overkliga och skeva att jag nästan höll på att ramla av stolen efter att jag hade läst den.

Här kommer några av dessa vinklar (fritt från huvudet):

FN-Soldaterna beordrades att inte skjuta
Detta ses i Aftonbladets värld som ett felbeslut, och att morden hade kunnat undvikas om soldaterna hade öppnat eld.
Vad är det för analys egentligen?

Mot en hatisk folkmassa så skulle man alltså öppna eld?
Skjuta in i folkmassan, eller försöka sålla ut dom som såg mest mordiska ut?

Inne i byggnaden var det inte så mycket att göra. Självförsvar, självklart, men vad har man att sätta emot när byggnaden var omringad och folk ständigt strömmar till från gatan nedanför? 2-3000 uppretade människor gör inte skillnad på en jurist i folkrätt, eller en amerikansk soldat.

Att försöka hindra attacken genom att bruka våld hade helt självklart väckt större hat, och större risk för alla som befann sig på platsen: både FN-personal och befolkningen.

Och OM man hade besvarat med eldkraft, urskiljningslöst skjutit mot potentiella mördare och bara allmänt galna demonstranter, hade vi inte då dagen efter fått läsa tidningsrubriker i stil med ”FN-soldater sköt rakt in i folkmassa” eller ”FN begick massmord i Afghanistan”?

Jag är helt övertygad om att vi hade fått se dom rubrikerna.

Joakim Dungel knivskars i halsen
Japp, så omskrivs alltså en halshuggning i nyspråk. ”knviskars i halsen”: en liten lätt skråma sådär… Men, men, det kanske är sant, huvudet kanske fortfarande satt fast vid kroppen? Ja, så Aftonbladet kan väl få kalla det för knivskuren då: låter ju lite vänligare än halsen avskuren.

Terry Jones ansvar jämfört med agerandet av mördare
En bokbränning, hur fel det än må vara moraliskt (och det tycker jag faktiskt att det är) kan ALDRIG jämföras med mord. ALDRIG.
Folk som säger ”extremism finns på bägge sidor” saknar helt perspektiv. Vi talar alltså om en marginaliserad Pastor i USA som agerat på eget bevåg. Som eldat upp en bok. Sätter likhetstecken mellan den handlingen och satans mördare som skär halsen av fredsivrare? Ja, det är synnerligen ett eget perspektiv på saker och ting...

Jag stapplar ut från det olustiga huset. Kräkfärdig.

Jag är faktiskt glad att jag inte hittar den där artikeln längre.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-vi-lamnar-inte-afghanistan

Sunday, April 3, 2011

Joakim Dungel en av dom två som halshöggs

Det står förvisso inte i Svenskans upplaga, men det går att läsa i Ekstrabladet.
Jag är inte förvånad, men jag är uppriktigt ledsen.
Det börjar bli många svenska offer för den islamistiska terrorn nu:

September 2001 dog fyra svenskar i World trade center attacken. Perla Hermele dödades av en självmordsbombare i Israel och ytterligare fem svenskar dödades i en självmordsattack på Bali samma år.

I Maj 2004 så halshöggs kocken, Magnus Johansson, gästarbetare i al-khubar i Saudiarabien.

Och nu Joakim Dungel, halshuggen som straff för något som en präst i Florida gjort...

Jag har ärligt talat lust att kräkas.
Hör jag någon mer stolle nämna Europools statistik över terrorism i Europa så skriker jag! Det är ärligt. Jag vill inte höra om hur många bankomater och busskurar ETA har sparkat sönder. Det är idioti.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/minneshogtid-for-fn-svensk-pa-tisdag_6061677.svd

http://www.expressen.se/nyheter/1.2389126/fn-vi-stannar-men-behover-battre-skydd

En uppgörelse med den övre medelklassens hycklande

Jag vet inte hur många gånger jag gjort upp med denna, min ursprungliga klass på denna blogg. Det kanske är tröttsamt, men sedan kommer jag att tänka på hur många Kulturpersonligheter till vänster, som hela sina liv drivs av någon slags klasshat, eller revanschlusta från sin fattiga barndom.
Det ger min röst från medelklassen ett berättigande.

Som en udda fågel, eller katt bland hermeliner så tar jag mig rätten att håna det hycklande som blir tydligare för varje dag som går.

Det var en Intervju med Alexander Bard som verkligen satte allt på sin spets. Det var inte det att hans tankegång var unik, men den har nog aldrig uttalats i Statlig TV innan. Han slog fast att dom värsta rasisterna inte hittas inom SD, utan bland rika Folkpartister i Bromma: Människor som självklart är förespråkare för det mångkulturella, men som aldrig skulle få för sig att anställa någon från en avvikande kultur, och som skulle bli alldeles vettskrämda om deras dotter kom hem med någon från andra sidan bron.

Å ena sidan vill dessa PK-människor stå för det "goda" (vilket inkluderar en generös invandringspolitik).
Å andra sidan är det viktigt att dessa goda handlingar inte resulterar i att ”skräp” spiller in den privata sfären.
Det är dock en svår balansgång det där, och ibland kantrar det (exempelvis när sonen kommer hem och berättar att han råkat i slagsmål med ungdomar från ett ”socialt utsatt område”).

Därför omringar man sina bostadsområden med murar och umgås rasrent (eller med folk ”som tycker om att arbeta mycket” för att citera Jan Helin). Man skyddar sina barn i bästa möjliga mån genom att bespara dom från utflykter till samhället bakgårdar. Sätter dom i monokulturellt svenska skolor etc.

Samtidigt rättfärdigar dessa människor sin egoism och självvalda segregering genom att köpa Situation STHLM emellanåt, samt dra något lamt SD-skämt då och då (”Varför står alltid Jimmie Åkesson sist i kön? Han gillar att vara sist”).

I verkligheten kunde inte dessa människor bry sig mindre om folk som befinner sig längre ner på samhällstrappan. –Det är inga människor dom umgås med, och dom har heller ingen lust att lära känna dessa (oavsett om dom heter Andersson eller Mohammed).

Ändå spelar man fortsatt rollen. Trots att man är en del av en white flight, som helt tydligt undviker att bosätta sig i vissa områden (för att dom inte är natursköna, saknar kommunikationer etc…) så fortsätter man gå på som om man hade större moral och etik än kleti och pleti ute i stugorna.

Och denna, deras PK-liberala SD-kritik är snart den enda som återstår: i takt med att det står klart allt tydligare att den förda invandringspolitiken i Sverige skapar samhällsklyftor, utanförskap och våld så måste man nästan ha en egoistisk hållning för att det ska vara trovärdigt.
”Lägg sats på sig själv”. ”Visa framfötterna”. ”Ta för sig”. ”Dom svaga får skylla sig själva”.

Det har till och med gått så långt att liberaler i dag tror att dom är socialister.
Ett bra exempel på det kunde man se i en dokumentär om maktkampen inom Socialdemokraterna som visades för några veckor sedan. Där intervjuade man en gammal sosseröstare som nu hade övergett partiet. Hon intervjuades i sin 3-miljonerslägenhet i nybygget vid Blåsut/Globen. Hon sa att hon hade övergett partiet då Sossarna inte längre tilltalade henne som arbetande Stockholmaren. Hon ville att partiet skulle byta riktning och börja tala om dom viktiga arbetarfrågorna, som i hennes fall visade sig vara jobbskatteavdrag och städhjälp...

Ett jävla Solsidan-samhälle där man inte ens längre skäms för att vara brackig och elitist.

Den utdöende kritiken från rent vänsterhåll är numera decimerad till att inbegripa naiv och utopisk humanism och/eller våldsvurmande historierevisionism där diktatorer görs till hjältar, och islamisering görs till frihetskamp. En slags upp å nervänd världsbeskrivning där gott är ont, och ont är gott.

Och det är också väldigt tydligt att vänstern tappar här. Det syns inte bara i opinionsmätningarna, utan även i hur TV4:a-mässiga vi svenskar håller på att bli. I dag är det viktigare att hålla sig ajour med vilken vintermössa som gäller (en med blårävsboll på toppen), än att faktiskt bry sig om vilket samhälle vi håller på att bygga (rasera) åt kommande generationer.

Men jag tror faktiskt att PK-isten är ärlig i sitt uppsåt, jag tror att han har samma naiva tilltro som vänsterdåren.

Jag tror att när han sitter där i Villan i Bromma och har kräftskiva bland sina "hårt arbetande" vänner kan sväva bort i tanken:
”Om några år, då kommer min dotter ha kräftskiva här, och då kommer folk från hela världen vara här: Somalier, libaneser, turkar och afghaner. Och min dotter säger visserligen att det är ett gäng i skolan som är störiga och jobbiga. Men det är en fas, det vet jag, hon kommer mogna och växa ur det där så småningom. Och hon kommer vara modigare än jag när hon växer upp. Hon kommer våga åka blå linjen. Långt ut på sträckan utan att känna rädsla. Hon kommer inte vara så stelt svennig som jag”.

Alexander Bard må vara en naiv liberal, men han är i alla fall inte en hycklande liberal:



Aftonbladets redaktion, en bild som knappast behöver kommenteras:

Till dom som dog tidigt

Jag tror att det var Kurt Cobains exempel som gjort att jag än i dag romantiserar personer som dött unga. Personer som dött för konsten.
Jag vet att tanken är löjlig, idiotisk. Och det fanns till och med en tid, i mina tidiga tonår när jag faktiskt trodde att jag själv skulle bli en av dom som aldrig fick uppleva sin trettioårsdag.
Att jag själv skulle bli del av någon löjlig ”Club 27”.

Den tanken var både tröstefull och depressiv: Melankolin är inte enkom ångestskapande utan kan faktiskt vara grupptillhörighetsskapande. Jag fick tillhöra en grupp av svartsynta. Vi som såg på världen så ful som den verkligen var.

Men Jag växte upp, och i dag vet jag bättre. Men samtidigt kan mitt intresse fortsatt väckas av människor som dött tidigt: Människor som tillhörde den yttersta eliten inom sina respektive smala fält. I den här texten tänkte jag presentera några av dessa människor.

Först ut, Alloura Jourdan Zion, en Voguedansare från New York.

Hur förklarar man Vogue? En dans utvecklad av svarta transor och bögar i USA, fylld med vådfulla dyk och hopp vars mål och mening är att knäcka sina danskombattanter.
Det gäller att äta upp sitt motstånd, att vara bättre och vildare än alla andra. Att vara den största divan.

Alloura var en av rörelsens verkliga pionjärer. Hon var förebild och ”mamma” åt Leiomy, Mercedes och många andra nutida Vogue-divor.

Jag vill inte påstå att rörelsen fick ett fantastiskt uppsving under Allouras levnad, för rörelsen är fortsatt smal: men Alloura Jourdan Zion förkroppsligade vildheten bättre än någon annan. Hon åt upp divor på catwalken till höger och vänster.

Men vildheten fanns även på det personliga planet, och Alloura var drogmissbrukare. Sprutnarkoman. Hon dog år 2009 av lunginflation, en sjukdom som i sig är relativt ofarlig, men som leder till stora komplikationer när man som Alloura var HIV-positiv.



En annan form av tävling är battlerappen. Även det en väldigt smal och amerikansk företeelse. Freestylebattles har varit en del av hiphopen sedan dess tidiga dagar, men det var först i och med Eminem-hypen som denna undergenre fick sitt verkliga genomslag i dom bredare folklagren.

Plötsligt skulle alla battla, och inte bara svarta.
I dag har battlen utvecklats till att nästan bara innehålla pre-writtens (färdigskrivna texter), man försöker inte ens freestyla längre, utan texterna skrivs oftast med någon veckas förberedelse.

När Eydea battlade så var färdigskrivet material otänkbart. Man vann respekt genom att komma på rader där och då.

I den här videon visar han vad freestyle verkligen innebär: att på en sekund kunna omvandla yttre händelser till ord.



Sage Francis, en annan battle-legendar beskrev nog Eyedea allra bäst: "It probably wouldn’t even be a footnote in whatever bullshit books get written about hip-hop, but Eyedea absolutely mastered a format that required an incredible amount of skill and nerve, setting the bar so high that only a select few emcees were able to reach it."

Likväl som Alloura så var det drogerna som tog Eyedeas liv.
En överdos av opiater, 28 år gammal. Man säger att överdosen var oaviktlig, en olyckshändelse, men Eyedea hade åldrats enormt på bara ett år. Han såg fruktansvärt sjuklig och svag ut den sista tiden.

När vi är inne på droger och amerikansk kultur så måste jag även nämna JC Bailey, en amerikansk wrestlare som dog år 2010, 27 år gammal. Jag tänker inte länka till någon av hans wrestlingmatcher, för även om JAG kan uppskatta garbage-wrestling med taggtråd, lysrör och livsfarliga stunts så vill jag undvara er från det skräpet.

Metadon, smärtstillande och upprepade slag mot huvudet satte sina spår, och JC som i början av sin karriär ansågs vara något av en pretty boy, blev mer och mer sliten ju längre tiden gick.



Den deprimerade sanningen, om honom, lik väl som om dom övriga nämnda här i tråden är att mycket i den amerikanska underground kulturen är destruktiv.

JC hade landat på huvudet fler gånger än han kunde minnas och dog i sviterna av en hjärnskakning. Dom sista dagarna klagade han på att armarna domnade bort.

Inför en publik på kanske trettio pers i snitt gick han upp varje kväll och riskerade sitt liv.
Det fanns inte en tanke på att sluta eller ge upp.

Den här texten är dedikerad till dom som kastade sig baklänges med våldsam kraft.
Som var bäst inom sina respektive fält, och som inte tog emot med händerna när dom föll.

När dom radas upp så här så förstår jag att det framstår som rubbat och sorgligt. Det borde inte romantiseras eller hyllas. Men samtidigt, det finns en del inom mig som inte kan låta bli, som fortsatt tycker att martyrskapet och självuppoffringen kan vara ganska melankoliskt vacker trots allt.