Harmony Korine

Harmony Korine, eller Harmful Korine (som han döpte om sig själv till under lågstadiet för att låta mer ondskefull) är en amerikansk författare och regissör.

Han är en av mina absoluta favoriter, med filmer som Gummo och Julien Donkey boy i bagaget.

Hans stora genombrott kom som manusförfattare till filmen “Kids”. Han var 19 år då.

Sedan skrev han en bok ”A day at the racetrack” som handlar om ett stundande raskrig i USA. Judarna sitter och gömmer sig i träd. Dom vita leds av Vanilla Ice och dom svarta leds av MC Hammer.
Det känns inte som en helt orimlig utveckling faktiskt….

Fast från början var det tänkt att denna, den Stora amerikanska novellen enbart skulle bestå av ett ord. Ordet han till slut bestämde sig för var ”Hepburn”.

Det känns helt rätt på något sätt. ”Hepburn” rymmer så mycket: förkrigsromantik, Hollywood, äventyr och den amerikanska drömmen.

Harmonys senaste film, Trash humpers, handlar om pensionärer som knullar soptunnor.

Pensionärerna driver runt på stan, slår sönder saker, dödar folk på pin ki. Nynnar på melodier som gamla människor gör (bekanta sånger som man inte kan placera riktigt: Psalmer kanske?).

Och sedan ett klipp på en liten kille i tioårsåldern, stiligt klädd i kostym och slips.
Killen stoppar in en docka i en genomskinlig plastpåse och skakar byltet med kraft och frenesi.
Sedan lägger han dockan på marken och slår den i ansiktet med en hammare.
Han skrattar ett elakt skratt under tiden och upprepar orden ”I told ya I’d kill it!”.

Harmony själv spelar rollen som steppande pensionär i Sydstatartröja. Genom hela filmen upprepar han mantrat ”make it, don’t fake it!” med en nasal och skärande röst.

Harmony fejkar inte, hans filmer är så nära verklighet som total galenskap kan komma. Ibland vet man inte vilka partier som är regisserade, och vilka som är ett resultat av en kamera som bara går och dokumenterar?

Många blir upprörda av hans filmer. Många skräms av det dom ser: ser det som nutida skräckfilmer. Många blundar, för dom vet att Harmony beskriver en verklighet som dom inte vill kännas vid.

Ta bara scenen från Gummo där några machomän står i ett kök, ivrigt påhejade, brottandes med en stol(!). Hur mycket säger inte en sådan scen om tristessen och det menlösa våldet som finns att finna i dom flesta fattiga miljöer runt om i världen?

Men filmerna utspelar sig i USA. Dom kan inte utspela sig någon annan stans. Dom är ett resultat av det amerikanska samhället. Dom är lika amerikanska som Hepburn, seriemördare, Coca Cola och talkshows.

Epilog –Nystart?

Jag har varit borta från det här länge nu. Har inte skrivit en lång politisk text på jag vet inte hur lång tid? Kanske slutar det med förvirrat svammel, eller så kommer jag faktiskt få in några poänger i slutändan, vem vet?

Det har hänt så mycket på så kort tid. SD har kommit in i Riksdagen.
Merkel, Cameron och Sarkozy har deklarerat att den mångkulturella tanken är död.
Vi har haft vår första självmordsbombare i Sverige.
1,2 miljoner svenskar ska snart gå och rösta igen pga omfattande Socialdemokratiskt valfusk i form av hjälpande händer i vallokaler och röstskolor för förstagångsväljare.
I den muslimska världen ser vi revolter. Och i Sverige är den största nyheten att en SD-kvinna råkat säga fel i en debatt (iaf den största nyheten om man ska gå efter twitter/facebook-inlägg)…

Jag är främst intresserad av det svenska perspektivet, men om jag lite snabbt ska skriva något om Egypten så måste jag säga att mina känslor är väldigt splittrade.
I det tidiga skedet av ”kriget mot terrorismen” så trodde jag att man kunde lära folk hur fantastiskt och bra det är med västerländsk demokrati, men den illusionen har jag förlorat för länge sedan. En revolt måste alltid komma från det egna folket, inifrån. Ingen ska komma utifrån och lägga sig i: varken svenskar, amerikaner eller saudier.

Därför ser jag revolterna i Tunisien och Egypten som nödvändiga och oundvikliga. För dom sekulära krafter som startat dessa revolter, och som träget lyft fram obekväma sanningar om polisbrutalitet och politiskt förtryck känner jag den djupaste respekt.

Det jag ser i den unga storstadsgenerationen är positivt och får mig att tro på förändringar i framtiden (vid kommande revolutioner).

För jag tror nämligen inte att den twittrande och bloggande ungdomen är en speciellt rättvis bild av Egypten, eller vad som driver ”verklighetens folk” däri.

Min tilltro är noll och ingen i det sammanhanget, och jag tror att ungdomarna snart kommer få se sig överkörda och offrade på revolutionens altare.
På samma sätt som Tsarhatarna i Ryssland, eller Shanhatarna i Iran.
Islamisterna kommer att vara evigt tacksamma för det blod som ungdomarna spillt i Islamisternas väg mot makten.

Den unga medvetna klassen behöver en stark talesman NU, annars kan vi räkna med att Egypten är ett islamistiskt land inom ett år.

Kan vi eller bör vi göra något åt detta?
Nej, det är inte vårat bord. Egyptier måste själva välja sitt styre, även om det kan leda till anfallskrig mot Israel och en radikalisering som i slutändan kan hota även svenskar (vare sig vi är utomlands eller kvar i Sverige).

Varför är jag så skeptisk? Varför inte bara vara glad över att en tyrann fallit?
Well, som Dennis Miller uttryckte saken: Det mesta man kan hoppas av en ledare i ett muslimskt land är att dom inte vill starta krig mot Israel.

Jag är ganska så säker på att en majoritet av Egyptens befolkning anser att det är ett fruktansvärt svek att man lever i fred med Israel. Det första en ny regering bör rätta till är väl det misstaget…

Det enda som möjligtvis kan ses som en fördel är just att Israel blir den tydliga fienden, och att Europa därmed skonas. Och det är naturligtvis en helt galet egocentrisk tanke.

Önskar jag att jag har fel? Som FAAN! Jag önskar jag kunde garva med i lyckorusrapporterna som strömmar in från världens alla hörn. Jag önskar att jag också hade kunnat bada i Sergels torg-fontänen med överlyckliga exil-egyptier.

Och OM jag får fel då kommer jag skämmas något överjävligt. Då ska jag be om ursäkt tusenfalt. Då förtjänar jag inte ens förlåtelsen, men jag kommer ändå be om den, hela tiden, om och om igen.

När jag slutade skriva denna blogg var vi inne i den intensiva valupptakten i Sverige.

Händelsen med den eventuella självskärningen, Knivattacken på Issa Issa, läckandet av SD: s intresselistor och dom stora anti-SD manifestationer gjorde att klimatet kändes väldigt obehagligt, till och med för en timid och konflikträdd bloggare som jag själv.

Lägg där till Peter Mangs, en man som helt säkert låtit sig inspirerats av detta klimat och det konfrontativa språkbruket där motståndare var sandnegrer, PK:iter, Mona Muslim-kramare etc.

Det var ett väldigt obehagligt klimat. Till och med i kyrkan fanns konfrontationen. Utpekandet. Hatet.

Folk var genuint rädda. På alla sidor.
Vem skulle knivas här näst? När skulle Lasermannen 2 slå till igen?

I det läget kändes det inte kul att skriva längre. Jag ville inte vara en del hatet. Hur mycket jag än själv passar mig för det hårda språkbruket, eller att peka ut hela grupper som skurkar så vet jag ju hur lätt ord kan tolkas om: missbrukas.

I dag är läget ett annat. I dag har känslorna lugnat sig.
I dag är debattklimatet annorlunda.

Fortfarande finns det en oinsatt och genuint ointresserad grupp människor som aldrig bryr sig om politik, som debatterar med one liners om någon Sverigedemokrat som gjort bort sig, som sagt fel, som hade otur när hon tänkte etc. Men överlag tycker jag att läget har normaliserats. Debatten har blivit bättre.

I dag blir man inte lynchad om man hävdar att den mångkulturella tanken har havererat.
Man vågar säga sanningen: att vi är ett globaliserat tjänstesamhälle, där DRÖMMEN om en integrerad mångkultur har ersatts av VERKLIGHETEN där vi har en MÅNGFALD av monokulturer.

Nu kan man säga sådana saker utan att stenas i media: utan att tilldelas Hitler-DVD:er av förgrymmade vänsterpartister. Man kan höra det på P1. Man kan höra intellektuella tala om en ”balkanisering av samhället”.

I dag kan ingen på allvar debattera med Pizza-argument längre. Både vänstern och högern har behövt revidera sina världsbilder. I dag är det inte helt problemfritt att ställa sig på muslimska organisationers sida när en moské ska byggas med Saudiska pengar, eller när man samarbetar med en organisation vars ledare har släktkopplingar till terrorister.

Men det intressanta med detta är att SD fortfarande är i stort sett lika stigmatiserade.
Man kan i dag ha i stort sett samma samhällsanalys som SD, fast med hänvisning till ickerasister som Dilsa Demirbag, Aje Carlbom och Paulina Neuding etc.

Därför tror jag att vi snart kommer få se samma utspel från ledande politiker i Sverige som vi fått se i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Australien: att Mångkulturen är död.

Jag tror att man väntar på folkets mognad: liberalerna känner nu efter med tån i vattnet för att se vad det är för temperatur.

Visst, det finns fortfarande dom som knorrar (Jan Helin, Helle Klein, Ali Esbati etc) men dessa blir färre och färre för varje utspel.

När det sker så är det bara frågan om folk kommer lita på budskapet, eller om politikerna redan har bränt sina broar med tidigare tal om språktest och hårdare regler för nyanlända?

Men den största frågan i sammanhanget måste ändå bli: vad kommer orden leda till?
Mer konfrontation? Ett homogenare och enhetligare samhälle? Eller helt enkelt bara en lägesrapport över något som är helt en naturligt och oundvikligt i ett globaliserat samhälle?

Jag vet inte? Bristen på illusioner och drömmar om ett bättre samhälle var en annan orsak till att jag slutade skriva. Jag vet helt enkelt inte om det spelar någon roll? Det kanske bara spär på hat? Det kanske inte kan leda till något bra?

I grunden behövs det nog en balans mellan oförsonliga realister OCH naiva humanister. I dagens läge känns det som om dom naiva humanisterna håller på att tappa allt sitt mandat, och då är det inte omöjligt att jag byter sida, eller åtminstone försöker väga upp balansen i debatten. Jag tror det blir mitt mål: om jag nu börjar skriva här igen så kommer jag vara väldigt tydlig med att vara otydlig: att försöka komplicera frågar som folk vill få till bestämda och självklara.

Jag tappade er med svammel va?