Under ganska lång tid har jag närt tanken att någon dag skriva en biografi över Percy Nilegård.
Till skillnad från dom flesta humorkaraktärer så utvecklas Percy hela tiden. Han är inte statisk som en Kapten Klänning eller Kurt Olsson, utan genomgår faktiskt stora förändringar under sina år i TV-rutan.
Första gången man såg Percy var i egenskap av producent till TV-programmet ”Glenn Killing i manegen”.
Det var uppenbart att han hade kapital i ryggen på den tiden: kanske egna, lånade eller ärvda?
Han satsade stort på produktionen och skrev in mycket TV-tid åt sig själv i programmet för att bygga sitt varumärke och saluföra sina produkter.
Han gjorde bland annat reklam för tandkrämen Niledent, den enda jakarandafärgade dentalprodukten. Vid sidan av detta agerade han mecenat åt den skönsjungande artisten Loke Martinzon.
TV-programmet och den efterföljande showen på Berns måste betraktas som Percys största framgångar i yrkeslivet.
Tyvärr gav satsningen inte den avkastning som han hade hoppats. Målgruppen för den fräcka, ungdomliga humorn i programmet genererade inte tillräckligt många potentiella köpare av jakarandefärgade dentalprodukter, eller ljuv musik från Loke Martinzon.
TV-äventyret hade ätit upp mycket av det ursprungliga kapitalet. Man kan göra en liknelse med Internet-bubblan på 90-talet om man så vill. Percy var helt enkelt tvungen att dra åt svångremmen. Glenn Killings arvode var i stort sett noll, så honom behöll han, men Robert Gustavsson som hade katapultiserats till stjärnhimlen var för dyr att behålla.
Hoppet från ett eget TV-program på SVT till en radiokanal på AM-bandet, inhyst i en brandstation kan naturligtvis ses som ett nedköp, men Percy visste bättre än någon att ”appearance is everything”.
Han fortsatte upprätthålla bilden av sig själv som den lyckade affärsmannen. Hans marknadsstrategi ”Marketing by not asking any questions first” höll så när på att ge honom nytt kapital. Han fick dock nöja sig med en back läsk i slutändan.
Radiostationen gick i konkurs.
Den barskrapade Percy var nu i desperat behov av kapital. Transporter ordnades genom att han kontrakterade den naivt godtrogne Tommy Bohlin med löfte om betalning i efterskott.
Med en skåpbil till sitt förfogande begav sig Percy och Tommy ut på vägarna för att leta efter kapital.
Jan Fuglesang, VD för Fuglesangs bryggerier blev den utvalde mannen. Av ren slump hade dom bägge männens vägar och korsats, och när Percy insåg hur lättmanövrerad Janne var så var resten en piece of cake.
Percys plan var helt sonika att i rollen som managementkonsult hjärntvätta Jan till lämna över företaget till honom.
Jan följde Percys minsta vink och snart var företaget i Percys händer. Bryggeriet revs och flyttades till Estland. Jan tog livet av sig, och Percy avslöjade för sin finlandssvenske psykolog Dr Laban, att han dödat en kille med en lie på en firmafest, och att han enbart är lycklig när han är elak.
Dr Laban kontrade med att den enda sanna glädjen är kemisk glädje.
I Estland, och med nytt kapital säkrat uppenbarade sig en ny affärsidé för Percy: bussresor till Baltikum för ensamma män som söker kvinnligt sällskap.
Här skulle man kunnat sätta ett lyckigt slut för Percys företagande: Idén kändes bra och helt rätt i tiden med det nya, öppna Europa, men tyvärr hade Percy otur att hamna i sällskap med busschauffören Lasse Kongo.
Här blottläggs Percys nederlag som människa och kapitalist för första gången. Han kan helt enkelt inte upprätthålla den vackra fasaden längre.
Sätter man Percy under skäppan så ser man att han inte är en bättre människa än Kongo. Percys kostym har nu för första gången börjar bli fläckig och flottig.
Detta är också första gången som Percy framställs som mänsklig, för på något underligt sätt så älskar han faktiskt den buttre alkoholisten Kongo. Dom bägge männen tyr sig till varandra: Ett livslångt vänskapsband knyts mnellan dom bägge.
Hade Percy anlitat en annan busschaufför, investerat mer tid och pengar i logistik så hade företagandet med ensamma män blivit en hit, men nu rinner allt ut i sanden. Det enda som återstår när resan är över är den förödande vänskapen mellan Percy och Lasse Kongo.
Hoppar vi fram till år 2000 så står Glenn Killing helt på egna ben. Han har nu helt och hållet frigjort sig från sin forna chef. Glenns karriär är på topp och han har till och med lyckats sätta upp en föreställning på Grand Hôtel.
Helt oväntat gör Percy och Kongo plötsligt entré i showen.
Glenn som under många år hunsats av Percy hade kunnat vara fördömande över Percys ynklighet där han kommer in på scenen i en regnkappa med stora hål i. Men här är det Glenn som tar på sig rollen som Mecenat. Han låter Percy och Kongo genomföra ett shownummer, där Kongo, den sjungande token från Södertälje, cyklar på en enhjuling med stödhjul medan Percy halar ett positiv.
Glenn säger till dom bägge uteliggarna att dom kan få mat om dom vill. Percy som det senaste året livnärt sig på att äta råa ägg direkt från Seven-elevens kyldisk skiner upp som en sol ”med bestick, på tallrik etc!?”.
Detta är det sista livstecknet från Percy Nilegård. Vi kan bara hoppas att han snart är på banan igen med nya projekt och investeringar.
Sunday, February 21, 2010
Tuesday, February 16, 2010
Folk som spelar ynkliga borde kanske remmas upp?
Det gick hett till i Vilhelmina Kommunfullmäktige häromdagen. Socialdemokraten, tillika Riksdagsledamoten Karl Gustav Abrahamsson hamnade i en debatt med Centerpartisten Maria Kristoffersson. Maria kallade KG:s förslag ”fåniga”, och KG kontrade med att säga att ”hade det varit en vanlig människa så hade jag kanske remmat upp Maria, men nu råkar vi ju vara släkt”.
Jag måste erkänna, uttrycket ”du borde remmas upp” har helt gått mig förbi fram tills nu. Själv använder jag hellre uttrycket ”randa” när jag går i polemik med meningsmotståndare, det känns hårdare på något sätt. Andra uttryck som jag gillar, är att kalla mina antagonister för Gauleiters eller Texas-gubbar: That’s how I roll!
Aftonbladet skrev att Joakim Risberg blev ”fly förbannad” över KG: s utspel. Tittar man på videon så ser man dock något helt annat: Joakim ser ta mig tusan ut att vara nära lipen.
Det är som om han på ALLVAR tror att KG ska ta av sig bältet där i Fullmäktigesalen och börja prygla sin kvinnliga släkting.
Näe, det tror han naturligtvis inte, så varför då det dramatiska överspelandet? Jo, därför att det finns en politisk vinning i att göra ledsenblicken och börja tala om kvinno- och människosyn. Det är naturligtvis FRUKTANSVÄRT genomskinligt.
Visst, uttrycket var onödigt, men folk är känsligare än kukhuden i det här landet.
Det är löjligt. Det handlar om ORD. Det handlar inte om härskartekniker eller översitteri, det handlar om ett skämtsamt uttryck som inte har något med verkligheten att göra: ni vet, lite som Centerns politik…
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article6618709.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6616119.ab
Jag måste erkänna, uttrycket ”du borde remmas upp” har helt gått mig förbi fram tills nu. Själv använder jag hellre uttrycket ”randa” när jag går i polemik med meningsmotståndare, det känns hårdare på något sätt. Andra uttryck som jag gillar, är att kalla mina antagonister för Gauleiters eller Texas-gubbar: That’s how I roll!
Aftonbladet skrev att Joakim Risberg blev ”fly förbannad” över KG: s utspel. Tittar man på videon så ser man dock något helt annat: Joakim ser ta mig tusan ut att vara nära lipen.
Det är som om han på ALLVAR tror att KG ska ta av sig bältet där i Fullmäktigesalen och börja prygla sin kvinnliga släkting.
Näe, det tror han naturligtvis inte, så varför då det dramatiska överspelandet? Jo, därför att det finns en politisk vinning i att göra ledsenblicken och börja tala om kvinno- och människosyn. Det är naturligtvis FRUKTANSVÄRT genomskinligt.
Visst, uttrycket var onödigt, men folk är känsligare än kukhuden i det här landet.
Det är löjligt. Det handlar om ORD. Det handlar inte om härskartekniker eller översitteri, det handlar om ett skämtsamt uttryck som inte har något med verkligheten att göra: ni vet, lite som Centerns politik…
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article6618709.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6616119.ab
Monday, February 15, 2010
Patrioten i mig
OS: Det är egentligen bara i sportsammanhang som jag blir patriot. Sanningen är att jag blir löjligt patriotisk. Det är inte ovanligt att jag fäller en tår eller två när det går bra för Sverige.
Som i dag då.
Charlotte Kallas vinst på 10 kilometer fritt var inte överraskande. Jag trodde på det stenhårt redan innan start med tanke på hennes facit och form. Icke desto mindre var vinsten enormt glädjande!
Under hela loppet satt jag satt längst fram på soffkanten och försökte hålla händerna på ett speciellt sätt så att det inte skulle bringa otur.
Löjligt, vansinnigt, en fix idé –Jag vet.
Det var knappt så jag kunde andas när hon körde svängen ner mot upploppet.
Tack gode gud att det höll (sportevenemang är för övrigt det enda tillfället då jag blir religiös)!
Jag tror stenhårt att vinsten berodde på händernas placering.
Jag tror stenhårt att vinsten berodde på gud.
Nu när OS är igång så följer jag i stort sett ALLT som visas på TV (bara det finns svenskt deltagande). Det enda som begränsar mitt TV-tittande är sömn och arbete. Helst hade jag velat vara ledig dom här veckorna så att jag kunnat dedicera hela min vakna tid åt freestyle, skridsko, skidor och rodel.
I mångt och mycket är det här damernas OS för svensk del (förutom på längdskidåkningen där det ser bra ut på både dam och herrsidan). Jag tror fortsatt på Anna-Carin Olofsson Zidek och Helena Jonsson i skidskyttet. Det var helt klart en vallamiss i första loppet så nu lägger vi det bakom oss.
Sedan har jag några personliga OS-favoriter som inte nämns så mycket i förhandssnacket. En av dessa är Hanna Falk. Visst, att Hanna ska vinna i sprinten, som går i ”fel” stil (klassiskt) känns inte så troligt, men jag vill inte skriva bort hennes möjligheter helt och hållet.
Att en ung tjej slår världen med häpnad har hänt förr, och hennes genombrott under säsongen påminner lite om Kallas i Tour de ski.
Några som jag också hoppas på, men som egentligen borde vara chanslösa är Damkronorna. Det är hippt att slå ner på damhockeyn, men den prestation som Damkronorna gjorde i förra OS när dom slog ut dom överlägsna amerikanskorna är något som jag vill uppleva igen.
När Maria Roth och Kim Martin, den gången, stod i den mixade zonen och skakade på huvudena med tårfyllda ögon är det enskilt största OS-minne som jag har.
http://www.svd.se/sportspel/nyheter/os-guld-till-kalla_4270795.svd
Som i dag då.
Charlotte Kallas vinst på 10 kilometer fritt var inte överraskande. Jag trodde på det stenhårt redan innan start med tanke på hennes facit och form. Icke desto mindre var vinsten enormt glädjande!
Under hela loppet satt jag satt längst fram på soffkanten och försökte hålla händerna på ett speciellt sätt så att det inte skulle bringa otur.
Löjligt, vansinnigt, en fix idé –Jag vet.
Det var knappt så jag kunde andas när hon körde svängen ner mot upploppet.
Tack gode gud att det höll (sportevenemang är för övrigt det enda tillfället då jag blir religiös)!
Jag tror stenhårt att vinsten berodde på händernas placering.
Jag tror stenhårt att vinsten berodde på gud.
Nu när OS är igång så följer jag i stort sett ALLT som visas på TV (bara det finns svenskt deltagande). Det enda som begränsar mitt TV-tittande är sömn och arbete. Helst hade jag velat vara ledig dom här veckorna så att jag kunnat dedicera hela min vakna tid åt freestyle, skridsko, skidor och rodel.
I mångt och mycket är det här damernas OS för svensk del (förutom på längdskidåkningen där det ser bra ut på både dam och herrsidan). Jag tror fortsatt på Anna-Carin Olofsson Zidek och Helena Jonsson i skidskyttet. Det var helt klart en vallamiss i första loppet så nu lägger vi det bakom oss.
Sedan har jag några personliga OS-favoriter som inte nämns så mycket i förhandssnacket. En av dessa är Hanna Falk. Visst, att Hanna ska vinna i sprinten, som går i ”fel” stil (klassiskt) känns inte så troligt, men jag vill inte skriva bort hennes möjligheter helt och hållet.
Att en ung tjej slår världen med häpnad har hänt förr, och hennes genombrott under säsongen påminner lite om Kallas i Tour de ski.
Några som jag också hoppas på, men som egentligen borde vara chanslösa är Damkronorna. Det är hippt att slå ner på damhockeyn, men den prestation som Damkronorna gjorde i förra OS när dom slog ut dom överlägsna amerikanskorna är något som jag vill uppleva igen.
När Maria Roth och Kim Martin, den gången, stod i den mixade zonen och skakade på huvudena med tårfyllda ögon är det enskilt största OS-minne som jag har.
http://www.svd.se/sportspel/nyheter/os-guld-till-kalla_4270795.svd
Saturday, February 13, 2010
En dag på Youtube
Jag har för mycket fritid…
Jag kan verkligen sitta nån timme eller fem, och bara trycka mig fram mellan olika klipp på youtube. Vägarna fram till guldkornen kan vara helt Bizzarra. Ibland minns jag inte ens hur det gick till. Som i dag. Det hela började med att jag letade efter Tom Green-klipp. Bland annat stötte jag på detta klassiska ”Slutmobile” klipp där Tom målar om sin farsas bil.
Tom Green är enligt mig en grovt underskattad komiker som var pionjär när det gäller den grovkorniga MTV-humorn som slog igenom i slutet av 90-talet. Hans efterföljare har varit många, alla från Fredrik och Filip till Pjamas-gänget, Dom Joly, Jamie Kennedy, Andy Milonakis och Bam Magera.
Nåväl, det hela fortsatte med att jag kollade in videor där Tom Green och en rad kända rappare, som Xzibit och Flavor Flav körde freestyles. Tom Green har ju haft en karriär som rappare innan han blev ett namn för TV.
I slutet av det där klippet med Tom Green och Xzibit så hör man beatboxaren Rahzel. Därför var steget inte långt till denna intervju som Nardwuar gjorde med Rahzel:
Där igenom hamnade jag slutligen vid detta fantastiska klipp med två av musikvärldens största genier:
Och nu menar jag verkligen genier i ordets rätta bemärkelse. Rahzel är "the godfather of noise", världens bästa beatboxare. Han har arbetat med alla från Justin Timberlake till Björk. Han har även gjort saker solo:
Och sedan Mike Patton då, en gång i tiden sångare i Faith no more, nu mera frilansmusiker i en rad olika band med skiftande inriktningar. I det här exemplet gruppen Tomahawk:
Att Patton och Rahzel skulle paras ihop vid något tillfälle var naturligtvis svårt att förutspå, men det är fullständigt logiskt om man tänker efter.
Det ligger i bägges natur att jämt söka nya grepp och stilar. Det är en "match made in heaven" skulle man kunna säga. Deras samarbete är lika naturligt som en sökväg på youtube.
Jag kan verkligen sitta nån timme eller fem, och bara trycka mig fram mellan olika klipp på youtube. Vägarna fram till guldkornen kan vara helt Bizzarra. Ibland minns jag inte ens hur det gick till. Som i dag. Det hela började med att jag letade efter Tom Green-klipp. Bland annat stötte jag på detta klassiska ”Slutmobile” klipp där Tom målar om sin farsas bil.
Tom Green är enligt mig en grovt underskattad komiker som var pionjär när det gäller den grovkorniga MTV-humorn som slog igenom i slutet av 90-talet. Hans efterföljare har varit många, alla från Fredrik och Filip till Pjamas-gänget, Dom Joly, Jamie Kennedy, Andy Milonakis och Bam Magera.
Nåväl, det hela fortsatte med att jag kollade in videor där Tom Green och en rad kända rappare, som Xzibit och Flavor Flav körde freestyles. Tom Green har ju haft en karriär som rappare innan han blev ett namn för TV.
I slutet av det där klippet med Tom Green och Xzibit så hör man beatboxaren Rahzel. Därför var steget inte långt till denna intervju som Nardwuar gjorde med Rahzel:
Där igenom hamnade jag slutligen vid detta fantastiska klipp med två av musikvärldens största genier:
Och nu menar jag verkligen genier i ordets rätta bemärkelse. Rahzel är "the godfather of noise", världens bästa beatboxare. Han har arbetat med alla från Justin Timberlake till Björk. Han har även gjort saker solo:
Och sedan Mike Patton då, en gång i tiden sångare i Faith no more, nu mera frilansmusiker i en rad olika band med skiftande inriktningar. I det här exemplet gruppen Tomahawk:
Att Patton och Rahzel skulle paras ihop vid något tillfälle var naturligtvis svårt att förutspå, men det är fullständigt logiskt om man tänker efter.
Det ligger i bägges natur att jämt söka nya grepp och stilar. Det är en "match made in heaven" skulle man kunna säga. Deras samarbete är lika naturligt som en sökväg på youtube.
Wednesday, February 10, 2010
En hyllning till SVT
Jag är trött på att SVT jämt och ständigt ska sablas ner. Jag vet att det är populärt i realistkretsar att skriva SVT så här: ”(S)(v)t”. Ja, vi fattar, det är partitillhörigheten på dom som jobbar där, fyndigt…
Men ärligt talat, är det ens sant?
Jo, en stor majoritet av SVT: s anställda är PK-vänstermänniskor med noll kontakt med verkligheten, men samtidigt, SVT har dom senaste åren varit jävla raka i debatten.
Dom är inte nyliberala och undflyende som TV4.
På SVT visas faktiskt reportage om tvångsgifte i muslimska länder, man visar reportage om romska stöldligor i Italien, man debatterar med Sverigedemokrater, Evin Rubar tillåts göra reportage etc.
Vad har TV4: a att erbjuda? Vad har femman? Vad har trean?
INGENTING naturligtvis.
Visst, det finns fortfarande en del gamla dinosaurier på SVT som hindrar debatten, men i mångt och mycket har SVT skött sig jävligt mycket bättre än samtliga andra mediekanaler.
På Debatt vitpixlar man inte, det är Aftonbladets gebit. På SVT visas högkvalitativa serier och dokumentärer.
Ta bara kvällens utbud. Det här är ett högst personligt urval, men ändå: Först var det Succéduon med Anders och Måns. Avsnittet med den svarta butlern är något av det bästa som producerats inom svensk humor (man får gå tillbaka till Killinggänget eller Varanteaterns SVT-produktioner för att hitta samma kvalitet). Efter det var det Landet brunsås, en Karin af Klintberg-produktion (naturligtvis). Ett informativt och underhållande program med den sylvassa Lotta Lundgren, den skönt dumflummige Erik Haag, samt det komiska geniet Henrik Schyffert. Efter det visades Korrespondenterna som handlade om den hopplösa situationen i Afghanistan.
Jag tittar i stort sett bara på SVT. Det är Antikrundan, miniserier som Familjen Babajou eller De halvt dolda. Kulturprogram som Kobra och Kulturnyheterna. Vinterstudion är ett måste på helgerna. Snart är det OS också, naturligtvis har SVT dom bästa kommentatorerna och experterna även där.
Den breda underhållningen är också SVT: s påse: Melodifestivalen, Stjärnorna på slottet, På Spåret etc.
TV4 har vad? Nått jävla löjligt dansprogram med TV4: a ”profiler”…
Hur kan man annat än älska SVT?
Folk som hatar SVT borde tvångsdeporteras till Sydamerika för att få uppleva den kommersiella TV: n i all sin prakt: Sexistiska tävlingsprogram och RIKTIG politisk censur.
Summa summarum: Rör inte mitt SVT!
Men ärligt talat, är det ens sant?
Jo, en stor majoritet av SVT: s anställda är PK-vänstermänniskor med noll kontakt med verkligheten, men samtidigt, SVT har dom senaste åren varit jävla raka i debatten.
Dom är inte nyliberala och undflyende som TV4.
På SVT visas faktiskt reportage om tvångsgifte i muslimska länder, man visar reportage om romska stöldligor i Italien, man debatterar med Sverigedemokrater, Evin Rubar tillåts göra reportage etc.
Vad har TV4: a att erbjuda? Vad har femman? Vad har trean?
INGENTING naturligtvis.
Visst, det finns fortfarande en del gamla dinosaurier på SVT som hindrar debatten, men i mångt och mycket har SVT skött sig jävligt mycket bättre än samtliga andra mediekanaler.
På Debatt vitpixlar man inte, det är Aftonbladets gebit. På SVT visas högkvalitativa serier och dokumentärer.
Ta bara kvällens utbud. Det här är ett högst personligt urval, men ändå: Först var det Succéduon med Anders och Måns. Avsnittet med den svarta butlern är något av det bästa som producerats inom svensk humor (man får gå tillbaka till Killinggänget eller Varanteaterns SVT-produktioner för att hitta samma kvalitet). Efter det var det Landet brunsås, en Karin af Klintberg-produktion (naturligtvis). Ett informativt och underhållande program med den sylvassa Lotta Lundgren, den skönt dumflummige Erik Haag, samt det komiska geniet Henrik Schyffert. Efter det visades Korrespondenterna som handlade om den hopplösa situationen i Afghanistan.
Jag tittar i stort sett bara på SVT. Det är Antikrundan, miniserier som Familjen Babajou eller De halvt dolda. Kulturprogram som Kobra och Kulturnyheterna. Vinterstudion är ett måste på helgerna. Snart är det OS också, naturligtvis har SVT dom bästa kommentatorerna och experterna även där.
Den breda underhållningen är också SVT: s påse: Melodifestivalen, Stjärnorna på slottet, På Spåret etc.
TV4 har vad? Nått jävla löjligt dansprogram med TV4: a ”profiler”…
Hur kan man annat än älska SVT?
Folk som hatar SVT borde tvångsdeporteras till Sydamerika för att få uppleva den kommersiella TV: n i all sin prakt: Sexistiska tävlingsprogram och RIKTIG politisk censur.
Summa summarum: Rör inte mitt SVT!
Omröstning på DN.se
På DN.se genomförs nu en omröstning om hur man skulle röstat om det var Riksdagsval i dag. I skrivande stund ser resultatet ut såhär:
Moderaterna 29 %
Folkpartiet 9%
Centerpartiet 4 %
Kristdemokraterna 4 %
Socialdemokraterna 11 %
Miljöpartiet 13 %
Vänsterpartiet 8 %
Något annat parti 16 %
Har inte bestämt mig 7 %
Smart nog har DN skrivit en disclaimer: ”Resultatet ska inte ses som representativt för allmänheten och inte heller för Internetanvändare eftersom urvalet av de röstande är okontrollerat. Det bör alltså tolkas med viss försiktighet.”
Detta är ett helt korrekt. Att resultatet inte är överensstämmande med resultatet av en telefonundersökning med vägda siffror är en självklarhet.
Det är dock uppseendeväckande (om än ej förvånande) att enbart 11 % av dom röstande i enkäten valt att lägga sin röst på Socialdemokraterna.
Om man drar parallellen till den ”kapade” TEXT-TV-omröstningen där Sverigedemokraterna fick 46 % av rösterna så skulle man kunna säga att någon har kapat Socialdemokraters Internetuppkopplingar i detta fall. Jag menar, något fel måste det ju ändå vara när Socialdemokraterna ligger ca 27 % under siffrorna från SIFO:s telefonundersökning.
Näe, så är det naturligtvis inte, det är ingenting som är kapat här. Svaret går snarare att hitta i det faktum att den Socialdemokratiska väljarbasen sällan läser DN, inte pga av att DN är Oberoende liberal, utan pga att den Socialdemokratiska väljaren generellt sätt är helt jävla ointresserad av politik.
Det ickeexisterande ”intresset” manifesterar sig en gång var fjärde år, det får räcka så.
Att rösta på Socialdemokraterna är en plikt och en tradition. Röstdagen är en högtidsdag på samma sätt som Julafton: Man firar den/går till valbåset, men man har glömt varför man gör det (för att fira Jesu födelse/för att rösta fram ett parti som faktiskt kan förbättra landet vi bor i).
Dagens Socialdemokrati har INGENTING med klasskamp eller Socialism att göra. Att enträget hänga sig kvar som ÖVERTYGAD Socialdemokrat år efter år är ett gigantiskt mysterium.
Jag antar att dom Socialdemokrater som verkligen brinner för partiet kan hittas bland dessa elva procent. Resterande 27 % har inte ens ork till att trycka på en knapp…
Moderaterna 29 %
Folkpartiet 9%
Centerpartiet 4 %
Kristdemokraterna 4 %
Socialdemokraterna 11 %
Miljöpartiet 13 %
Vänsterpartiet 8 %
Något annat parti 16 %
Har inte bestämt mig 7 %
Smart nog har DN skrivit en disclaimer: ”Resultatet ska inte ses som representativt för allmänheten och inte heller för Internetanvändare eftersom urvalet av de röstande är okontrollerat. Det bör alltså tolkas med viss försiktighet.”
Detta är ett helt korrekt. Att resultatet inte är överensstämmande med resultatet av en telefonundersökning med vägda siffror är en självklarhet.
Det är dock uppseendeväckande (om än ej förvånande) att enbart 11 % av dom röstande i enkäten valt att lägga sin röst på Socialdemokraterna.
Om man drar parallellen till den ”kapade” TEXT-TV-omröstningen där Sverigedemokraterna fick 46 % av rösterna så skulle man kunna säga att någon har kapat Socialdemokraters Internetuppkopplingar i detta fall. Jag menar, något fel måste det ju ändå vara när Socialdemokraterna ligger ca 27 % under siffrorna från SIFO:s telefonundersökning.
Näe, så är det naturligtvis inte, det är ingenting som är kapat här. Svaret går snarare att hitta i det faktum att den Socialdemokratiska väljarbasen sällan läser DN, inte pga av att DN är Oberoende liberal, utan pga att den Socialdemokratiska väljaren generellt sätt är helt jävla ointresserad av politik.
Det ickeexisterande ”intresset” manifesterar sig en gång var fjärde år, det får räcka så.
Att rösta på Socialdemokraterna är en plikt och en tradition. Röstdagen är en högtidsdag på samma sätt som Julafton: Man firar den/går till valbåset, men man har glömt varför man gör det (för att fira Jesu födelse/för att rösta fram ett parti som faktiskt kan förbättra landet vi bor i).
Dagens Socialdemokrati har INGENTING med klasskamp eller Socialism att göra. Att enträget hänga sig kvar som ÖVERTYGAD Socialdemokrat år efter år är ett gigantiskt mysterium.
Jag antar att dom Socialdemokrater som verkligen brinner för partiet kan hittas bland dessa elva procent. Resterande 27 % har inte ens ork till att trycka på en knapp…
Wednesday, February 3, 2010
En strejk som handlar om vad?
Ibland känns det som om… Korrektion: det känns ALLTID som om medierna glömmer att berätta hela historien när det är konflikt mellan arbetstagare och arbetsgivare. Som i fallet med Renhållningsbolaget Liselotte Lööv, det känns som om man måste läsa mellan raderna för att få någon slags rätsida på historien.
Om jag förstått det hela rätt så har sopåkarna hittills arbetat på ackord: man får betalt för hur mycket man hinner göra på en dag. Lukrativt ekonomiskt, men slitande för kroppen.
Företaget vill nu att arbetarna ska gå över till månadslön istället. Lägre lön, längre arbetstider.
Detta verkar vara en ganska vettig grundtanke. Fasta arbetstider och fasta löner låter som en förbättring i mina öron (även om lönen är lägre än dom 30k+ som man kunnat dra in hittills).
Jag tror mig dock se att detta inte är allt vad konflikten handlar om. Det finns en genuin rädsla att dom fasta månadslönerna också kommer att innebära större arbetsmängd.
Idag har sopåkarna kunnat riva av sitt pass tidigare än planerat. Detta har förvisso varit slitigt och stressigt, men man ska inte underskatta vad det innebär för någon som arbetar med ett otroligt tungt arbete. Att komma hem tidigare har nog inte bara varit skönt utan i många fall rent befriande.
Arbetarna själva hade önskat att ackorden blev kvar, men tvärtom vad man får för intryck av i tidningarna så är deras önskan att maxtaket i poängssytemet faktiskt borde sänkas. Man ska inte, bara för att man är ung, kunna arbeta slut på sig själv fullständigt för att nå en hysteriskt hög bonus.
Oavsett om konflikten handlar om pengar eller arbetsmiljön så gör arbetarna rätt när dom nu säger att dom ska följa ALLA regler som finns uppsatta som dom hitintills skitit i. Detta innebär att dom inte tänker hämta sopor från platser där det inte är sandat och skottat, att dom inte tänker lyfta säckar som väger mer än trettio kilo etc.
Detta är något som sopåkarna borde ha gjort för länge sedan, för hur ”bra” ackorden än har varit, så vore det trots allt bäst om lönerna blev fasta och arbetsförhållandena bättre.
Istället för att rusa mellan husen så borde dom snarare sakta in på takten och verkligen ge sig faan på att detta, likt väl som andra kroppsarbeten, ska vara något man ska kunna arbeta med tills man går i pension vid 65-års ålder. Perspektivet borde till och med vara längre än så: även efter att man gått i pension ska man ha en dräglig tillvaro.
Så alltså: sänk takten och acceptera den sänkta lönen.
Om detta innebär att Liselotte Lööv skulle minska sin omsättning och på sina bara knän be om att man går tillbaka till ackordslöner igen, so be it.
Ackord är ett förlegat skit.
Att slita ut sin kropp i förtid är förlegat skit.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sopgubbar-forlorar-i-ad_4202475.svd
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/risk-for-sopkaos-i-stockholm_4205961.svd
http://www.dn.se/sthlm/sopakarna-chockade-efter-domen-1.1039040
http://www.dn.se/sthlm/sopkonflikten-detta-har-hant-1.1038962
http://www.dn.se/sthlm/transport-rasar-mot-ads-beslut-1.1039065
Om jag förstått det hela rätt så har sopåkarna hittills arbetat på ackord: man får betalt för hur mycket man hinner göra på en dag. Lukrativt ekonomiskt, men slitande för kroppen.
Företaget vill nu att arbetarna ska gå över till månadslön istället. Lägre lön, längre arbetstider.
Detta verkar vara en ganska vettig grundtanke. Fasta arbetstider och fasta löner låter som en förbättring i mina öron (även om lönen är lägre än dom 30k+ som man kunnat dra in hittills).
Jag tror mig dock se att detta inte är allt vad konflikten handlar om. Det finns en genuin rädsla att dom fasta månadslönerna också kommer att innebära större arbetsmängd.
Idag har sopåkarna kunnat riva av sitt pass tidigare än planerat. Detta har förvisso varit slitigt och stressigt, men man ska inte underskatta vad det innebär för någon som arbetar med ett otroligt tungt arbete. Att komma hem tidigare har nog inte bara varit skönt utan i många fall rent befriande.
Arbetarna själva hade önskat att ackorden blev kvar, men tvärtom vad man får för intryck av i tidningarna så är deras önskan att maxtaket i poängssytemet faktiskt borde sänkas. Man ska inte, bara för att man är ung, kunna arbeta slut på sig själv fullständigt för att nå en hysteriskt hög bonus.
Oavsett om konflikten handlar om pengar eller arbetsmiljön så gör arbetarna rätt när dom nu säger att dom ska följa ALLA regler som finns uppsatta som dom hitintills skitit i. Detta innebär att dom inte tänker hämta sopor från platser där det inte är sandat och skottat, att dom inte tänker lyfta säckar som väger mer än trettio kilo etc.
Detta är något som sopåkarna borde ha gjort för länge sedan, för hur ”bra” ackorden än har varit, så vore det trots allt bäst om lönerna blev fasta och arbetsförhållandena bättre.
Istället för att rusa mellan husen så borde dom snarare sakta in på takten och verkligen ge sig faan på att detta, likt väl som andra kroppsarbeten, ska vara något man ska kunna arbeta med tills man går i pension vid 65-års ålder. Perspektivet borde till och med vara längre än så: även efter att man gått i pension ska man ha en dräglig tillvaro.
Så alltså: sänk takten och acceptera den sänkta lönen.
Om detta innebär att Liselotte Lööv skulle minska sin omsättning och på sina bara knän be om att man går tillbaka till ackordslöner igen, so be it.
Ackord är ett förlegat skit.
Att slita ut sin kropp i förtid är förlegat skit.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sopgubbar-forlorar-i-ad_4202475.svd
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/risk-for-sopkaos-i-stockholm_4205961.svd
http://www.dn.se/sthlm/sopakarna-chockade-efter-domen-1.1039040
http://www.dn.se/sthlm/sopkonflikten-detta-har-hant-1.1038962
http://www.dn.se/sthlm/transport-rasar-mot-ads-beslut-1.1039065
Vi SD-sympatisörer uttrycker oss oproportionerligt mycket
Riksdagspartierna anställer nu folk som ska jobba med sociala medier i valrörelsen. Rädslan att Sverigedemokraterna ska äga arenan är förlamande. Det är ett agerande i ren desperation, för vad ska egentligen en Centerpartist eller Socialdemokrat twittra och blogga om? Finns det något som dessa människor brinner för? Finns det någon som brinner för vad en Kristdemokrat har att säga om exempelvis skolfrågan? (gäsp)
Jag menar, även om man har betalt för att chatta så måste det ju finnas någon substans i det man skriver… Någon intressant vinkel, något som gör att just det ämnet känns VIKTIGARE än det faktum att det just nu brinner i våra förorter.
För det är precis vad man har att konkurrera med: Den viktigaste frågan någonsin i svensk historia vs Något småaktigt gnabb mellan sex mittenpartier…
I dag är SD-sympatisörer totalt dominerande bland sociala medier. Inte som strategi, utan genom ett brinnande MÅSTE.
Engagemanget har inte uppkommit som ett resultat av något hemligt dekret som gått ut från Jimmie Åkesson, det handlar helt enkelt om att vi är jävligt många som är jävligt trötta på samhällsordningen. Det är även därför som Vänsterbloggarna tar en så tydlig andraplats. – Dom är visserligen färre, men dom är också trötta på hur samhället ser ut, vill få till en förändring.
Viljan att förändra saker väcker av naturliga skäl engagemang.
Ta valfri debattartikel som avhandlar SD i kvällstidningarnas Internetupplagor. Titta på kommentarerna (om dom inte modererats bort). Titta på vilka bloggar som länkar till artikeln.
Vilka dominerar?
Hur MYCKET dominerar vi?`
I ljuset av det är det inte förvånande att en löjlig parti-sympati-omröstning på Kanal 5 och TV4:s text-TV gav ett, för etablissemanget, beklämmande resultat.
263 SMS-röster på Sverigedemokraterna var nog för att TV4 och Kanal 5 skulle stänga omröstningen. Då var Sverigedemokraterna uppe i 46,1 % av rösterna…
DN gick ut stenhårt med att SD hade kapat valet. Hur det skulle gått till när röstningen var begränsad till en röst per mobilnummer är oklart. Det är inte så viktigt när det gäller Sverigedemokraterna. Något lurt var det säkert…
Vad sägs om NEJ. Vad sägs om att förklaringen kan hittas i att Sverigedemokrater faktiskt engagerar sig mer än människor som slentrianröstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Vad sägs om att ungdomar, där Sverigedemokraterna är tredje största parti enligt senaste skolvalet, faktiskt har större benägenhet att SMS-rösta än trötta gubbar och tanter som röstar på Socialdemokraterna för att dom ”alltid gjort det”?
Hur engagerad är gemene Moderat eller Socialdemokrat i dag? Hänger majoriteten av dessa människor ens med i den dagliga politiska debatten? Kan dom nämna några ministrar? Har dom ork till att bry sig? Är det ens viktigt med politik? Är måhända altanen och trädgården viktigare?
För oss SD-vänner är det definitivt viktigt. Vi är helt på det klara med vad det innebär att vi välkomnar motsvarande en SAAB-fabrik av arbetslösa människor var fjortonde dag till Sverige.
Vi är på det klara med vad det innebär kanske just DÄRFÖR att vi enligt våra belackare är lågutbildade, arbetslösa stackare som tvingats leva för mycket i verkligheten. Kanske just därför att vi inte haft tid att förkovra oss i trädgårdsfrågor och andra viktiga bestyr som man håller sig till i rasrena bostadsområden.
Vi hade säkert haft en betydligt friskare och opåverkad syn om vi hade fått leva det goda livet. Vi hade varit mindre engagerade då också, lite mer… slentrian.
Lite mer proportionerliga i våra uttryck.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/sd-misstanks-ha-kapat-opinionsmatning-1.1037857
http://www.dagensmedia.se/asikter/debatt/article116672.ece
Jag menar, även om man har betalt för att chatta så måste det ju finnas någon substans i det man skriver… Någon intressant vinkel, något som gör att just det ämnet känns VIKTIGARE än det faktum att det just nu brinner i våra förorter.
För det är precis vad man har att konkurrera med: Den viktigaste frågan någonsin i svensk historia vs Något småaktigt gnabb mellan sex mittenpartier…
I dag är SD-sympatisörer totalt dominerande bland sociala medier. Inte som strategi, utan genom ett brinnande MÅSTE.
Engagemanget har inte uppkommit som ett resultat av något hemligt dekret som gått ut från Jimmie Åkesson, det handlar helt enkelt om att vi är jävligt många som är jävligt trötta på samhällsordningen. Det är även därför som Vänsterbloggarna tar en så tydlig andraplats. – Dom är visserligen färre, men dom är också trötta på hur samhället ser ut, vill få till en förändring.
Viljan att förändra saker väcker av naturliga skäl engagemang.
Ta valfri debattartikel som avhandlar SD i kvällstidningarnas Internetupplagor. Titta på kommentarerna (om dom inte modererats bort). Titta på vilka bloggar som länkar till artikeln.
Vilka dominerar?
Hur MYCKET dominerar vi?`
I ljuset av det är det inte förvånande att en löjlig parti-sympati-omröstning på Kanal 5 och TV4:s text-TV gav ett, för etablissemanget, beklämmande resultat.
263 SMS-röster på Sverigedemokraterna var nog för att TV4 och Kanal 5 skulle stänga omröstningen. Då var Sverigedemokraterna uppe i 46,1 % av rösterna…
DN gick ut stenhårt med att SD hade kapat valet. Hur det skulle gått till när röstningen var begränsad till en röst per mobilnummer är oklart. Det är inte så viktigt när det gäller Sverigedemokraterna. Något lurt var det säkert…
Vad sägs om NEJ. Vad sägs om att förklaringen kan hittas i att Sverigedemokrater faktiskt engagerar sig mer än människor som slentrianröstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Vad sägs om att ungdomar, där Sverigedemokraterna är tredje största parti enligt senaste skolvalet, faktiskt har större benägenhet att SMS-rösta än trötta gubbar och tanter som röstar på Socialdemokraterna för att dom ”alltid gjort det”?
Hur engagerad är gemene Moderat eller Socialdemokrat i dag? Hänger majoriteten av dessa människor ens med i den dagliga politiska debatten? Kan dom nämna några ministrar? Har dom ork till att bry sig? Är det ens viktigt med politik? Är måhända altanen och trädgården viktigare?
För oss SD-vänner är det definitivt viktigt. Vi är helt på det klara med vad det innebär att vi välkomnar motsvarande en SAAB-fabrik av arbetslösa människor var fjortonde dag till Sverige.
Vi är på det klara med vad det innebär kanske just DÄRFÖR att vi enligt våra belackare är lågutbildade, arbetslösa stackare som tvingats leva för mycket i verkligheten. Kanske just därför att vi inte haft tid att förkovra oss i trädgårdsfrågor och andra viktiga bestyr som man håller sig till i rasrena bostadsområden.
Vi hade säkert haft en betydligt friskare och opåverkad syn om vi hade fått leva det goda livet. Vi hade varit mindre engagerade då också, lite mer… slentrian.
Lite mer proportionerliga i våra uttryck.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/sd-misstanks-ha-kapat-opinionsmatning-1.1037857
http://www.dagensmedia.se/asikter/debatt/article116672.ece
Subscribe to:
Posts (Atom)