Blir man dum i huvudet av att jobba på TV4?

Frågan ställdes av Fredrik Wilkingsson i en pod cast på Aftonbladet.se.
Frågan var ställd till TV4: s ”humorkung” Peter Magnusson (Hey Baberiba, Pjamas etc).

Jag måste säga att det är en berättigad fråga.

Här har vi alltså en kanal, som mer än någon annan symboliserar förljugenheten i Sverige.
Med småputtrig familjeunderhållning pumpas bilden ut av att alla svenskar är någon slags välmående medelklass. Att vi alla spenderar våra helger med att dricka whiskey i hammocken samtidigt som våra lintottar till barn dansar runt midsommarstången.

TV4: s bild av Sverige är så skev den kan bli.
Alla bilder som visas är den av den lyckade/lyckliga människan. Det är allsång på Liseberg med blommor i håret, det är vattenkammade ungdomar som sjunger fint, det är programledare med vita leenden och vågigt hår. Det är Sissel Kyrkjebø-vackert.

Och trots denna rakt igenom rasrena, kristna image försöker TV4 ha någon slags trovärdighet som företrädare av mångkulturen i Sverige. Det är antirasism-veckor och illa redigerade dokumentärer om rasismen bland svenska bönder.

Frågan är om det ens finns någon invandrare som jobbar på TV4?
Jag menar, förutom i kantinen och som städare alltså?

I alla deras program hyllas det svenska. Det är midsommarfirande, renovering av sommarstugor, antikmagasin etc. Det ena programmet mer arisk än den nästa.

Och mitt i allt detta så vill man alltså ha någon slags auktoritet som förespråkare av mångkulturen? Och man tror alltså att man vinner legitimitet genom att anställa någon dansexpert som bryter på engelska och en lustig kille som kan förortsbryta och sjunga roliga låtar om ”rompa” (vilket INTE AAAALLS är att spela på folks fördomar).

Man väntar bara på att någon ska komma in med skokrämen och dra ett Al Jolson-nummer.

Alla tunga programledarbefattningar, alla i ledande ställning är svenskar. Det är faan i mig rasrenare än ett ND-konvent på TV4.

Man har inte ens bemödat sig med att anställa någon integrerad Iranier.
Det närmaste man kommer är väl ”Italienaren” Marcus Birro och ”Juden” Göran Rosenberg.

Jag är dessutom alldeles säker på att TV4: s ledning anser att dom speglar den svenska befolkning på ett bra sätt… Så verklighetsfrånvända är dom.

Skäms dom inte på TV4?
Jag hade faan i mig skämts. Jag hade dessutom inte stått ut där en enda dag.
Jag är van vid att jobba med människor med olika bakgrund.
Det behöver inte nödvändigtvis vara människor från olika länder, men i alla fall människor som kommer in från olika samhällskick, med olika synvinklar.

Det hade känts otroligt fattigt att bara omges med vita övre medelklassmänniskor som gillar segling och goda viner.

Vad svarade då Peter Magnusson på frågan?
Det var faktiskt inte helt tydligt. Peter är flummig och ickeverbal. Han symboliserar dessutom TV4 humorn på ett väldigt bra sätt: dvs han är INTE rolig.



Vad är då raka motsatsen till TV4?
Det första jag kommer att tänka på är street art.

Jag är själv ett stort fan av street art. Uppkäftighen, det frihetliga.
Jag uppskattar till och med den i konservativa kretsar så djupt hatade NUG. Ni vet, han Konstfackseleven som sprejade sönder en hel tunnelbanevagn och sprang bort från lagen.



Naturligtvis säger folk: ”men vad är det för konst att springa omkring som en dåre och förstöra?”

Jag kan inte ge något rationellt svar på den frågan. Det blir bara flummigt om jag försöker, men jag gör väl ett försök i alla fall.

Jag antar att gillar utloppet i handlingen, den totala bristen på kontroll. Kaoset.

Sedan är skuldfrågan helt separat. Jag anser att man bör straffats om man bryter mot lagen. Jag anser dessutom, tvärtemot hur NUG agerade, att man bör ta på sig ansvar för det brott man begått.

För mig är det en del av det hela: självuppoffringen.
Och jag vet att NUG mottog en del mordhot efter uppståndelsen och jag kan inte säga annat än att det var rätt åt honom.

Det där med destruktivitet är något som även återfinns i musiken. När punkaren skriker ut sitt hat, eller slår sönder sin gitarr så är det som om alla spänningar inom mig släpper. Alla känslor bara flyger ut. Jag känner att jag kan andas igen.



Kurt Cobain brukade säga att vissa konserter krävde att avslutas i kaos. Det hade ingenting med om det hade gått dåligt eller bra, det var en nödvändighet helt enkelt. Om känslan fanns där så var det tvunget att ske. Dom sista åren skedde det allt mer sällan.
Han tappade gnistan.
Brann upp.
Gav upp.
Kände ingenting längre.

På slutet kunde han skjuta upp tre gånger "dödlig" dos av heroin utan att ens känna något.

Det finns ingen logik i det där. Det finns inget vackert att slå sönder saker.
Och kanske är det just det som jag uppskattar: bristen på det vackra.

Jag är nämligen en sucker för ”äkta”. Det är en extremt destruktiv kraft att vara "äkta". Dom flesta människor som är ”äkta” brinner ut på något år, eller blir sinnessjuka.

Ola Salo berättade nyligen hur han hade brutit med äktheten då den var förödande. Han hade gått omkring så länge och mått piss. Nu mår han bra och känner sig hel som människa.

Jag vet att det låter sinnessjukt, och ingen vid sina sunda vätskor kommer hålla med mig, med det kanske är ett pris som man måste betala trots allt?

För om man med sin konst vill säga något om den tiden vi i dag lever i så kan man inte måla en soluppgång. Det är inte så som världen ser ut.
Man måste måla fult. Det är mycket ärligare. Helst skulle man måla i fekalier och spyor.

Men mitt i allt det fula och förstörda har ironin och humorn en viktig plats. Allt kan inte vara mörkt hela tiden. Mina favoriter på det området är street-konstnärerna Adams och Akay som tillsammans bildar ”Guilty Guilty”.

Guilty Guilty jobbar med olika uttryck: Affischering. Graffiti. Husbyggen (!) etc.
En av mina favoriter var när dom under några år gjorde egna löpsedlar genom att klippa ihop olika befintliga löpsedlar från Aftonbladet och Expressen.

Det väckte naturligtvis ont blod hos dom bägge tidningarna som inte alls ville stå för dom vidriga budskap som Guilty Guilty spred. Att det sedan i vissa lägen var svårt att avgöra vilka löpsedlar som var fejk, och vilka som Aftonbladet och Expressen faktiskt själva tryckt var naturligtvis en knorr på anrättningen.























Guilty Guilty arbetar även med kortfilm.

Filmen om att spela död på offentliga platser skapar oro. Den säger väldigt mycket om hur den stressade nutidsmänniskan slutat ta ansvar. Det är alltid någon annan som ska göra det där jobbiga. Folk låter bli att ringa polisen. Det finns ju alltid någon annan som gör det.



Man är bekväm helt enkelt. Man är den där TV4: a medelklassaren som skyndar hem till Let’s dance och chipsskålen. Man har inte tid att störas av oväsentligheter. Man blundar för att samhället håller på att upplösas.

Att ens barn i slutändan kommer betala priset kan inte hjälpas. Det är viktigare att lyssna på vilket vin Bengt Frithiofsson rekomenderar till Söndagssteken, och vilka cigarrer som Steffo tycker att man ska puffa på i träbåten.

Den andra filmen visar på den nyfikenhet som trots allt ryms inom oss människor: vi måste få veta hur saker ligger till. Vi vill inte dö nyfikna. En annan sak som filmen tydligt exemplifierar (något som det inte finns utrymme till på TV4: a) är den ensamhet som många känner i detta moderna samhället.

Den visar även på det hat som ensamheten/uppmärksamhetstörsten väcker. ”Hur vågar dessa ligister tapetserar upp sin tristess på våra gator?”. ”Hur vågar dom tvinga mig att läsa något som stör mig i min medelklassexistens?”. ”Aarg, jag blir så sur över att behöva tänka”.



Man blir alltså förbannad över att någon satt upp skyltar som man inte begriper: Detta på samma gator där folk kan ligga döda utan att någon bryr sig…

Guilty Guilty, NUG och andra street konstnärer passar inte i TV4: as tillrättalagda världsbild.
Dom symboliserar det som är felande eller fult.
Så kan vi naturligtvis inte ha det i vårt fina samhällsbygge!

Och slutligen, för att besvara frågan. Blir man dum i huvudet av att jobba på TV4?

Jag svarar som kungen när han blev påkommen med att tjuvröka på Nobelmiddagen:

- Säkert

Lena Sundström gör Döds-Nazi-Sverige

En liten sammanfattning för er som missade denna högklassiga dokumentär:

Lena sökte efter någon journalist men hittade honom aldrig. Fick höra att det skulle finnas invandrare på bussen om hon åkte den på morgonen istället.

Lena gick i en snödriva. Besökte den finska ambassaden och diskuterade snöröjning och gräsklippning.

Lena åkte gotlandsfärja. Träffade lokalpolitiker som brann för bygglov och avlopp.

Lena lovade att besvara frågan om invandringens kostnader men gav upp då det blev för svårt. Svarade dock halvhjärtat utan att räkna med merkostnader som utbildning, vård, polis etc.

Lena lovade att besvara frågan om kriminalitet men gick bara femton år tillbaka i tiden, och inte tillbaka till det 60-tal som SD så gärna vill gå tillbaka till (sedan 60-talet har våldsbrott ökat med flera hundra procent).

Lena visade en bild på Zlatan (cool kille) och en bild på Fet-Göran med glasögon (tönt).

Lena åkte till en förort och hade enkätförfrågning om man hade asbest eller invandrare i lägenheten. Ho ho ho!

Lena träffade två välartade flyktingar som läste svenska. För övrigt dom enda invandrarna hon träffade i hela dokumentären.

Lena konstaterade det självklara i att välbesökta gator där fulla människor rör sig i tusentals på en helg har mer problem med kriminalitet än folktomma gator i förorten som folk skyr som pesten då det finns en uppenbar risk att röra sig där.

Lena räknade ut att SD-anhängare nog var mer kriminella än invandrare då dom är lågutbildade i hög utsträckning, men glömde nämna att invandrare är lågutbildade i ännu högre utsträckning.

Debatten som inte finns

Dom senaste åren (i takt med SD: s framgångar) har det blivit populärt bland politiker från dom etablerade partierna att säga att integrations/invandringspolitiken är ett misslyckande.

Detta krassa konstaterande är naturligtvis inte värt ett piss om man inte samtidigt redovisar för vad man bör göra åt problemen, eller talar om vad som gjorts fel.

I dagens Aftonblad skriver Martin Ezpeleta om denna icke-existerande debatt. Men saken är den att Martin gör samma misstag själv: han skriver att debatten saknas, men han låter själv bli att ta den…

Vi har alltså en debatt om att man borde ta debatten… Det känns ju fräscht… Och nytt...

Martin skriver vidare att bristen på debatt är ett resultat av den svenska narcissistiska självbilden där varken segregering eller främlingsfientlighet egentligen spelar någon roll så länge som SD inte kommer in i Riksdagen. Man trivs helt enkelt inte med vetskapen att fina gamla Sverige skulle kunna hysa ett främlingsfientligt parti i dess styrande organ.

Bra så, det finns säkert någon sanning i det. Men i huvudsak så tror jag att bristen på debatt snarare är ett utslag av rädsla. Jag tror exempelvis att antalet SD-anhängare är större än dom 4-6 % som vågat uttrycka sin åsikt i opinionsundersökningarna.

Skamfaktorna är fortsatt stor (det känns som om jag upprepat det tusen gånger nu, men det fortsätter vara viktigt och riktigt).
Jag skulle själv ALDRIG uppge min politiska åsikt till en anonym telefonröst som hävdar sig komma från ett undersökningsföretag.
Varför skulle jag?
Vad har jag för säkerhet?
Vi pratar om åsikter som gett folk sparken, som gjort att folk slängts ut från facket, som gjort att folk förlorat vänner.
Det är inte värt chansningen helt enkelt.

Och i och med denna oändliga feghet som finns hos mig och många andra så kommer opinionsinstituten aldrig få ärliga svar på sina frågor.

Därför hamnar Invandringsfrågan utanför topp 10-listan när det gäller vilken som är valets viktigaste fråga.

Det är egentligen väldigt logiskt. Det är mycket lättare att uppge en mjuk fråga som skola, vård eller omsorg.

Att vi är oärliga (i mitt tycke av nöd) kan "på stan-enkäter" ses som bra exempel på. Du hittar i stort sett inga ”Vi fem” eller dylika tidnings-enkäter där folk uppriktigt svarat att dom tänker rösta på SD, eller att dom ens är det minsta tveksamma till den förda invandringspolitiken.
Det existerar inte, för man vill inte fronta med sådana åsikter.
(och här måste jag igen, för tusende gången, skriva hur mycket jag beundrar dom människor som står för sina åsikter utåt sett!).

Oron för invandringspolitiken finns där. Tro inget annat. Den ligger inte på tiondeplats av valfrågor. Den ligger betydligt högre upp än så.
Jag håller med Stig Björn Ljunggren i hans analys om att SD kommer få runt 12 % av rösterna i valet.

Men den största orsaken till SD: s framgångar beror naturligtvis inte på debatt eller brist därav. Den stora valmagneten är folks empiriska erfarenhet av mångkulturen.

Häromdagen berättade en vän till mig att hans kompisar hade misshandlats och rånats nu i helgen. Dom hade gett bort allt dom hade på sig men skulle ändå ner på asfalten och förnedras. Sparkades när dom låg ner. Sparkades i huvudet tills dom förlorade medvetandet.

Jag frågade ingenting om händelsen, förstod ju vad som hade hänt, beklagade situationen och sa något platt och intetsägande om den förskräckliga förorten.
Jag yppade inte med ett ord något om kultur eller etnicitet.

Min vän kände sig ändå nödgad. Han lutade sig fram och lade till ”dom var inte svenskar”.

Det hade inte behövt sägas, för så självklart är det i dagens samhälle. Ändå kände han sig tvungen att få dom där orden sagda.

Jag skakade på huvudet och suckade till svar.

Denna person, som viskade fram en, enligt etablissemanget, ”oviktig” information, och jag då som inte förmådde svara med mer än en huvudskakning och en suck: skulle vi på något sätt vara exempel på ett öppet och fritt debattklimat?
Naturligtvis inte. Det vi manifesterade var en feghet utan dess like.

Om SCB ringde oss i dag så skulle vi bägge hävda att skola, vård och omsorg är valets viktigaste frågor, även fast vi inte för en sekund skulle tycka det.

Tillbaka till textens inledning då: det här med diskussionen om den misslyckade invandringspolitiken. Den där debatten som inte förs.

För min egen del anser jag naturligtvis att det är för sent att titta på andra lösningar än att drastiskt dra ner invandringen. Men det finns en hel radda med olika förslag, som jag anser måste implementeras i kombination med SD: s förslag på minskad invandring.

Här följer några av dessa:

Bostadsort kan inte fortsätta vara ett eget val för nyanlända. Som det är i dag bestämmer man helt och hållet själv var man vill bo som nyanländ. Av naturliga skäl söker sig folk därför till orter där det finns landsmän.
Detta i sin tur skapar ökad segregation, minskade möjligheter att lära sig svenska, arbetslöshet och ökad kriminalitet i området.

Naturligtvis borde man kunna hänvisas till en bostadsort under dom första åren man befinner sig i Sverige (förslagsvis under tiden som man lär sig svenska, och sedan vidare in på arbetsplatsintroduktion).

Detta i sin tur kräver att ALLA kommuner (inklusive kommuner som Vellinge) drar sitt strå till stacken. Finns det arbeten och bostäder på orten så är det hit FLYKTINGARNA (och nu menar jag flyktingar i FN: s definition av ordet) ska flyttas.

Det finns naturligtvis inget självändamål med att förstöra fina bostadsområden, men det har helt enkelt gått för långt med enklavsamhällen. Det är en väg som vi färdats nedför dom senaste 20 åren, och den har inte resulterat i nånting gott.

Samma sak gäller naturligtvis skolan. Det skulle naturligtvis vara omåttligt impopulärt bland barn och föräldrar att behöva blanda sig med barn från förorten, men menar man allvar med att bryta segregeringen i exempelvis Rinkeby eller Rosengård, så måste dessa barn slussas ut i andra ”finare” skolor. Man måste också ta bort alla privata skolor, vare sig dom hyser skötsamma nördar eller islamister.

Jag vet att det låter orättfärdigt och elakt att tvinga folk samman på det här viset, men har vi verkligen något alternativ?

Dessutom är det bra om folk från finare områden som köpt sig fria får ta del av sin egen kreation (det skulle dessutom obönhörligen skynda på processen av minskad invandring).

Något som man också måste göra för att minska problemen är att fullständigt ösa pengar över problemområden.
Som det är i dag så blir skolor tilldelade resurser utifrån resultat. Det är naturligtvis helt bakvänt: det är ju dom skolor som presterar SÄMST som behöver mest pengar. Att arbeta i förorten som lärare borde naturligtvis rendera HÖGRE lön än hos den som arbetar som lärare i Stockholms innerstad. Annars fortsätter ju det precis som vanligt med att förorterna dräneras på kompetens.

För sådant är läget: Förorten måste få kosta pengar. Den måste få kosta ofantligt med miljarder! Det gäller allt från polis, skola, dagis, sjukvård etc.

Att som i Frankrike lämna förorterna åt sitt eget öde är inget alternativ. Det leder bara till ännu värre problem längre fram, och snart har vi en situation där polisen inte ens vågar ta sig in i områdena.

Politikerna måste helt enkelt få veta vad deras kreation kostar. Det måste få svida i alla våras plånböcker!

Åtgärder som politiker talar om idag (dom få gånger dom för det på tal) handlar om någon miljon här och nån miljon där: Små skvättar i ett gigantiskt hav.

För politikerna är det lätt att säga att problemen finns, men att göra något konkret åt dom, eller ens debattera lösningar skulle gränsa till rasism enligt gängse samhällsordning som dom själv varit med att skapa.

Uttrycket "målat in sig i ett hörn" har aldrig varit lika applicerbart.

Så man låter helt enkelt bli att ta debatten. Eller så lägger man löjliga förbudförslag mot extremt marginella företeelser som heltäckande slöjor (som gäller, vaddå, tio pers i hela Sverige?).

Invandringsfrågan kvalar inte ens in på topp tio listan över valets viktigaste frågor… Jovisst, vi säger så… och Hitler var indier…


http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/martinezpeleta/article7595273.ab

Jag lägger min röst på SD nu i September

Kanske känns det som om jag redan har gått ut med det här, som om jag redan har skrivit det tidigare? Men näe, jag har faktiskt inte yppat ett ord om detta förut. Varken i text eller i tal.

Anledningen till att jag inte gått ut med det har i huvudsak berott på att jag inte velat att folk ska ha förutfattade meningar om mig.
Min blogg har i huvudsak haft en realistisk agenda snarare än partipolitisk.

Jag har velat skriva ur ett medelklassperspektiv. Försökt vara en motvikt till många andra SD-vänliga bloggar som i ALLA frågor håller med moderpartiet, och som tycker att varje kriminell handling gjord av en invandrare är värd att presentera på sin blogg (inklusive personnr och foto på personen i fråga).

En annan anledning till att det varit viktigt för mig att vara en realistik blogg snarare än Sverigedemokratisk, beror på att jag i stort sett bara håller med SD på en enda punkt i partiprogrammet, och det gäller invandrings/integrationspolitiken.

I övriga frågor är jag emot deras politik.

Några exempel:

SD vill att försvaret ska stärkas samtidigt som utlandstjänsterna i Afghanistan tas bort. Jag är helt för att vi drar oss bort från Afghanistan, men jag förstår inte för ett ögonblick vad vi ska ha ett starkt försvar till?
Hotet mot Sverige kommer inte från markinvasioner eller ryska ubåtar. Hotet är internt. Hotet är terroraktiviteter på svensk mark.
Jag vet inte vad ett infanteri ska göra i en sådan situation? Ska vi jaga civilklädda ”svenskar” i stadsmiljöer med dragna raketgevär?

SD vill införa hårdare straff.
Jag vet att det är en populär åsikt i alla politiska läger, och hade jag varit aktiv i partiet så hade jag vikt mig här, men jag förstår inte på vilket sätt hårdare straff skulle hjälpa?
Jag skulle snarare vilja föreslå LÄGRE straff.
Jag menar, titta hur det ser ut runt i världen. Har länder med långa straff mindre kriminalhet? Avskräcks verkligen folk om dom riskerar tio års fängelse istället för två?

Dom länder i världen med riktigt låg kriminalitet har uppnått detta genom att bevara sin kulturella homogenitet. Men kulturell homogenitet (till skillnad från etnisk homogenitet) innebär också avsaknad av oliktänkande…

I riktigt ”skötsamma” länder finns förutom avsaknad av invandrare, oftast även avsaknad av fria åsikter och demokrati.
Hjärntvätt om ni så vill.
Mitt ideal-samhälle har ett visst mått av smuts och fel. Jag vill inte att Sverige ska förvandlas till ett sydostasiatiskt buga och be samhälle där staten är gud och kulturella uttryck måste vara samhällsnyttiga.

Och därmed glider jag in på SD: s kulturpolitik. Jag ligger generellt sett närmare vänstern i mina åsikter här. Jag tycker att kultur ska få vara obegriplig, provocerande och dålig. Jag tycker att den ska få kosta pengar och inte tala till alla människor.

Däremot är jag helt emot den jäviga vänsterkulurismen där man gör skillnad på olika avsändare och lämnar någon som Lars Vilks åt sitt öde medan någon som Elisabeth Olsson får allt skydd hon kan önska (skillnaden på att attackera fanatisk Islamism och att attackera fanatisk kristendom).

När man talar om yttrandefrihet så måste det vara helt utan förbehåll. Toleransen mot brott ska naturligtvis vara noll, men ord, bild och ljud kan aldrig vara ett brott.

I Vilks-debatten har man sett hur folk börjat rucka på dom här principerna genom att benämna honom som "kontroversiell", eller säga att man borde låta bli att provocera i onödan. När man framställer Jesus som homosexuell så finns det ingen som hävdar att det är onödigt, eller som i varje uttalande lägger till att konstnären i fråga är "kontroversiell".

Jag blir förbannad när jag ser hur ”vänster” i det närmaste ses som en förutsättning för att hålla på med kultur. Det är egentligen inte så mycket en fråga om höger och vänster som det är en fråga om PK och icke-PK.

När jag skriver dikter, målar tavlor etc så vet jag EXAKT var gränsen går. Jag vet exakt vad jag ska göra för att framhålla mig som ”vänster”. Jag kan spelreglerna, men jag vill inte spela det spelet längre. Det är dags att inse att musiker kan ha en mängd olika åsikter som dom håller inom sig för att inte förskjutas.

Debatten här är viktig och får aldrig dö. För som det är i dag så kniper folk käft och spelar med i palestinasjalspelet för att inte framställa sig som kulturellt avvikande. Att en konstär skulle kunna vara pro-Israel exempelvis ses närmast som otänkbart, men ändå är jag säker på att det existerar: det är bara att dom väljer att knipa käften för att slippa nazist-stämpeln.

När det gäller arbetspolitiken så vill SD införa instegsjobb. En ny anställningsform för ungdomar. En lärlingsanställning som kan pågå ett år eller två med lägre lön.
För mig är detta den mest problematiska av alla SD: s förslag.
Själv var jag över 30 år innan jag fick mitt första fasta jobb. 30 år!
Då hade jag arbetat heltid sedan jag var 19 år.

Man kan gorma sig hes om lathet, att skolan har blivit sämre. Men den främsta anledningen till att ungdomar inte kommer ut i arbetslivet beror på att det inte finns några fasta jobb att söka. Så ser verkligheten ut.

En majoritet av jobben som utannonseras på Arbetsförmedlingen är olika typer av osäkra anställningsformer: visstidsanställning, timanställning, timvikarie, projektanställning etc.
Sedan har vi hela bemanningsföretagshelvetet också!

Det finns redan i dag OTALIGA sätt för företag att anställa ungdomar billigt.
Dom väljer att inte anställa folk fast för att det kostar för mycket helt enkelt.

Det här problemet har jag ett väldigt krasst synsätt på. Som jag ser det så ska avtalsenliga löner gälla. ALLTID. Om då företaget inte kan gå runt ekonomiskt så får dom lägga ner sin verksamhet eller skita i att anställa. Så enkelt är det.

Jag är dock enig med SD om att man borde kunna göra fler undantag i turordningsreglerna. Kompetens borde gälla i större utsträckning. Det är rättvisare. För jag menar, det är väl inte rättvist att den som senast blivit anställd jämt ska få sparken om företaget varslar? Vad finns rättvisan i det?
För ungdomar är detta extremt orättvist.

Överlag ligger jag helt klart till vänster om SD: s program. Jag gillar inte kulturkonservatismen. Jag ser mig inte som särdeles nationalistisk och skulle aldrig vifta med svenska flaggan, eller gå på traditionellt nationaldagsfirande.
Jag mår alltid lite illa när jag ser välartade lintottar, och tar någon fram ett dragspel så springer jag!

Trots det, och trots att det smärtar i mitt bröst av vit skuld nästan varje dag så är det självklart att jag kommer att lägga min röst på SD nu i september. Det är för mycket som står på spel helt enkelt. Redan i dag brinner Sverige, men det kommer bli ännu värre om vi fortsätter i samma hjulspår, tro mig.

Den samhällsförstörande politik som förs i dag kommer obönhörligen leda till segregering: ett vi och dom samhälle där samhällsklyftorna ökar.

När politiker talar om all arbetskraft som kommer att behövas inom vården när vi blir äldre, och Täppas utan omsvep säger i Ring P1 att man inte behöver kunna tala svenska för att kunna torka gamlingar i röven så svider det i mitt socialistiska hjärta.

Att det inte är en självklarhet för vänstern att stoppa framväxten av detta tjänstejonsamhälle, som massinvandringen leder till är för mig det största mysteriet någonsin.

Att det ligger i högerns intresse förvånar mig dock inte. Att dom vill ha en reservpool av ryska städerskor som kommer och tvättar rent deras trapp från fekalier ligger helt i linje med deras ideologi.

Så, för första gången då: SD 2010!