Vad är dealen med små tunna blondiner och kamphundar?

På 90-talet när kamphundarna började få sitt genomslag i Sverige (rätta mig inte, jag vet att det inte finns något som heter ”kamphundar”) så var ägarna alltid biffiga invandrare alternativt svennebananer med tribaltatueringar och rakade skallar.
Nu för tiden har dessa män nästan helt ersatts av små tunna blondinbrudar.
Det verkar vara det som gäller för tjejer. Antingen en handväskehund alá Paris Hilton, eller ett bebisätande monster: Aldrig några mellanting…
När man går förbi en sån där brud så gör hunden utfall nästan jämt, och man är aldrig riktigt säker på om tjejens obefintliga armstyrka kommer lyckas hålla ordning på besten.

Jag föredrog faktiskt när ägarna var starka kriminella män. På den tiden visste jag att om jag inte retade ägaren så skulle hunden låta mig vara ifred.
Med blondinägarna är det annorlunda. Man kan aldrig så noga veta om hunden kommer slita sig och bita av ansiktet på en...