Tuesday, July 21, 2009

En påminnelse om hur livet verkligen är

Jag höll avståndet till en gammal arbetskollega på tågstationen i dag. –Orkade helt enkelt inte med att ha den där ytliga ”hej-hur-mår-du-nu-diskussionen” med en människa som jag vet är så nere på botten som man bara kan komma.

Senast jag såg henne var i ett parkeringsgarage. Hon frustade obsceniteter och grät, packad och påverkad av gud vet vad.

Idag trippade hon fram på tå, nästan snubblade över sina egna hälar.
Det såg tragikomiskt ut.
Hon såg i alla fall ut att vara i bättre form än sist men hennes ansikte förmedlade fortfarande sorgen.

Det spelade ingen roll att ansiktet var lika runt och blossigt som aldrig förr, att det röda håret var uppsatt i en ”pigg” tofs, det skadade lyste ändå igenom.
Man såg det så tydligt, ständigt närvarande: Sorgen över att ha misslyckats med allt hon tagit sig till i livet.

När hon lämnade vår skit-arbetsplats så var det med en optimistisk glöd i ögonen.
Det fanns fortfarande någon slags hopp där trots att hon var femtio år fyllda.
Hon hade kommit in på en deltidsutbildning som sjuksköterska.
Egentligen var hon för gammal för utbildningen men hon togs in på nåder. Arbetsförmedlingen hade avrått henne, tyckte att det var bättre att hon som tidigare hankade sig fram på olika städvikariat och stämplade upp resten.

Hon sket i Arbetsförmedlingens direktiv och blev därmed strandsatt utan ersättning. Hon slet som en galning för att klara proverna och dom obetalade praktiktjänstgöringarna.

Det sket sig naturligtvis…
Alkoholen?
Jo, den spelade säkert in men det stora problemet var att utbildningen var fyra timmar mitt på dagen. Den gav bara halv ersättning från CSN och det var svårt att hitta ett jobb som kunde pusslas samman med utbildningen.

Pengarna räckte till slut inte.
Varken till mat, hyra eller alkohol.

Hon fick ge upp helt enkelt.
Valde gatan framför skammen att för tusende gången ställa sig med mössan i handen och tigga allmosor.

Någon gång brister det, inte sant!?
Någon gång säger hjärnan och kroppen stopp!

…Så jag lät bli att gå fram…

Det var åt mig som obsceniteterna hade riktats den där dagen i parkeringshuset.
Hon hade i och för sig inte sett mig, bara konturerna av mig bakom dom tonade glasrutorna i bilen.
En brackabil i hennes ögon naturligtvis.

Jag förtjänade ropen eftersom att jag inte brydde mig tillräcklig mycket för att öppna bildörren och kliva ut.

Jag hade ingen nytta gjort genom att fråga hur hon har det idag, för jag vet att det bara skulle påminna henne om hur livet verkligen är.

2 comments:

  1. Lite lustigt..Jag hade liknande tankar idag när jag skrev dagens blogg.

    Hur många människor som hon finns det inte egentligen? För mig personligen så berörs jag alltid, vare sig jag känner dom eller ej.

    Men vad ska man göra? Vända bort huvudet eller gå fram? Vad hjälper det att gå fram? Vad bättre kunde ha skett om man gått fram? Ingen vet, det är alltid ett val man själv måste ta. Men framför allt är det så att man kan aldrig hjälpa någon som inte är redo för hjälp. Fast å andra sidan..När vet man att dom är mottagliga? Personligen så inbillar jag mig att jag kanske gör en liten skillnad bara genom att se dom..låta dom skälla på mig..låta dom få gråta eller spela att allt är bra. Bara man ser dom..

    Bra skrivet i vanlig ordning :)

    ReplyDelete
  2. Tack!
    Själv är jag fullständigt värdelös på att säga rätt sak i dom där lägena, jag blir oftast stående som ett fån tittandes på mina egna skor medan ansiktet ändrar färg till rött och jag försöker komma på en dålig ursäkt för att gå.
    Jag är sämst på att vara axeln att gråta mot.

    ReplyDelete