Sunday, July 24, 2011

Skam, skuld och sorg

Aldrig någonsin har en text varit lika svår att skriva.
– Av sorg och oförmåga. Av småttighet i jämförelse med det ofattbara som hänt.
Jag har slängt uppslag på uppslag.
Aldrig någonsin har en text varit lika tvungen att skrivas.

Linus Bylund från Sverigedemokraterna sa en gång i en Tv-intervju ”Jag tror att om man är Sverigedemokrat eller nationalist, eller vad du nu vill kalla det, så i alla fall JAG, har det här, att varje dag så undrar jag, är det här rätt? Är allt det jag tycker rätt?”.

Den typen av självreflektion, självkritik är vanlig hos folk som på något sätt kan betraktas som minoritet åsiktsmässigt. Jag kan tänka mig att den tanken farit genom skallen på folk både till höger och vänster av den politiska kartan, och den blir som allra starkast när man känner att något smetats på en, som man själv inte känner igen sig i.

Attacken i Oslo och på Utöya är det värsta terrorangreppet i Nordens historia. Hittills har man räknat till 92 döda, men det är en siffra som säkerligen kommer stiga.

Jag blir nästan kräkfärdig när jag tänker på det där aset som gick där på stranden och sköt ungdomar samtidigt som han tjoade och tjimmade i extas.

Och så som det ser ut nu är motivet för attacken ett angrepp mot det som gärningsmannen kallar den Kulturmarxistiska ideologin. Enligt egen utsago är han en tempelriddare, ute på ett kristet korståg i Konservatismens namn…

Med kulturmarxism menar han egentligen Kulturrelativism: tanken att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan.

På det punkten delar jag, och många med mig Anders ståndpunkt. För mig är det alldeles tydligt att det finns kulturer som i allt för hög utsträck är kvinnofientliga. Fientliga mot homosexuella etc.
Jag anser att man ska bekämpa dessa. Inte med våld och krig, utan med upplysning och nolltollerans.

Att till viss del dela ideologi med en barnamördare väcker naturligtvis tvivel och skuld inom en.

Frågan om skuld har jag behandlat många gånger tidigare här på bloggen, och det är också en anledning till att jag inte alltid är så produktiv: det känns helt enkelt kvävande och ångestskapande att skriva sanningar ibland, dels för att dom kan tendera att vara ”onda” eller dystopiska, men även därför att man vet att det man skriver kan bygga på ett hat mellan människor som redan i dag är allt för stort.
Jag försöker kompensera detta genom att vara resonerande i mina inlägg. Jag tar även del av böcker/filmer etc från människor som jag inte alltid delar åsikt med. Jag försöker. Anstränger mig även om det ibland är svårt att hitta synpunkter som är värda att ta till sig.

Jag tror det är bra med debatten: att läsa och diskutera. Det gör att man inte låser fast sig vid en ideologi.

Men ibland ser man bloggare, kanske främst på högersidan (och här finns det anledning att vara självkritisk) som skriver väldigt kategoriskt. Som alltid vet bäst. Som är fullständigt låsta i sina uppfattningar. Som aldrig tar några intryck, och som i stort sett tycks vara kopior av exakt allt som publicerats på islamkritiska/invandringskritiska bloggar.

Jag säger inte att problemet inte finns till vänster också, men i detta läge, men det som hänt i Norge så känns det förmätet att ens gå in på den frågan. Dessutom tror jag som sagt att problemet är större till Höger. Vi har sett allt för många ”Mona Muslim” eller ”MENA-pack” inlägg för att det ska kunna viftas bort som oväsentligt. Naturligtvis finns det folk som triggas av sådant.

Jag har skrivit om det förut på Flashback, i detta fall angående Peter Mangs:

Alla uttryck som gör sig hörda i mediebruset (både genom gammelmedia och nya medier som bloggar och twitter) har en inverkan på folks tankar och kan naturligtvis påverka galningar.

Jag vet att frågan har lyfts förut och diskuterats: "har din åsikt om invandringspolitiken påverkats av Flashback?". Jag tror att dom flesta med någorlunda analytisk förmåga kan inse att både deras egna åsikter och även andras faktiskt har påverkats av den debatt som pågått här.

Det är lika självklart som att Aftonbladet och Expressens SD-hat faktiskt har påverkat motståndare till SD (vissa har påverkats så mycket att dom gråtit sig till sömns i någon slags villfarelse att dom snart ska utvisas från landet. Andra har påverkats så till den grad att dom gått ut på stan och huggit ner en Sverigedemokrat, samt en felaktigt förmodad Sverigedemokrat).

Man skulle naturligtvis kunna beskylla gammelmedia för sådana händelser.
Men så enkelt är det naturligtvis inte. Man har ett personligt ansvar för sina handlingar.

Det gäller alla människor i världen, inte bara folk som påverkas av tea partyrörelsen eller Sverigedemokraternas retorik.

Om man tar Peter Mangs som exempel så är hans handlingar alldeles säkert sprungna ur det tankegods som dom nya invandringskritiska bloggarna medfört. MEN, hans handlingar är säkert också lika mycket sprungna ur det förtigande och den skrämselpropaganda som gammalmedia stått för.

"Varför tas inte dom här frågorna upp i tidningarna, varför skriver bara Fria nyheter och Politiskt inkorrekt sanningen?".

Visst är det en frågeställning som man kan tänka sig gick genom huvudet på Peter medan han laddade pistolen? Jag tror det. Jag är helt övertygad om att så var fallet.

Man kan inte gärna begränsa folks rätt att uttrycka en åsikt bara för att galningar kan ta åt sig och agera. Och om vi ska titta på vad det är för några uttryck som verkligen ger utslag bland våldsbrotten så är jag övertygad om att Kartellen och andra våldsvurmande rapgrupper utgör en mycket större fara för Sverige än något Sverigedemokratiskt tankegods.

Där har vi en grupp som helt öppet vurmar hat mot polis och politiker, och som helt givet ger resultat i form av gängbildning, skadegörelse, misshandlar, rån, och ja, även mord.

Kartellen skulle naturligtvis hävda att dom bara skildrar verkligheten, men deras påverkan är likväl negativ, och det är bara idioter som vill hävda att kulturella yttringar så som våldsamma tv-spel, våldsamma filmer, våldsvurmande musik etc inte skulle påverka människor.
Alldeles självklart påverkar det människor.

Jag som själv lyssnar en del på våldsam musik (Necro, Cage etc) känner att musiken påverkar mig. Jag är ju frisk och så, så det ger inga utslag i våldsyttringar, men jag förstår hur musiken kan verka hetsande och avtrubbande. Jag är inte så naiv att jag skulle låtsas som att jag inte såg något samband. På samma sätt som man kan deppa ner sig genom att lyssna på The Smiths och läsa Den unge Werthers lidande så kan man göra sig själv glad genom att lyssna på ABBA och läsa glättiga skvallertidningar. Inga konstigheter egentligen, men många vägrar se sammanbandet.

Samma sak med samhällskritik. Dom flesta som attraheras av våldsvänstern, eller för den delen våldshögerns retorik skulle naturligtvis vara helare och gladare som människor om dom lät sig bedövas med Let's dance och Antikrundan.

Naturligtvis hade vi sett färre våldsamheter om alla tvingades lyssna på dansband, bodde i gated communities och aldrig någonsin behövde läsa en enda samhällskritisk text.

Det vore oerhört tråkigt naturligtvis...

Och det är samtidigt naivt att tro att det samhälle vi lever i idag INTE skulle ge upphov till skildringar av hat och våld. På det sättet har naturligtvis Kartellen rätt även om det är tråkigt att unga människor påverkas av deras budskap.

För vad skulle det innebära om man började tumma på vilka som skulle ha rätt att uttrycka sig? Skulle vi förbjuda Lars Vilks från att provocera? Skulle vi förbjuda islamister från att skapa martyrvideos? Skulle vi förbjuda bloggare från att skriva obekväma sanningar om ökad kriminalitet? Skulle vi inskränka på författarens ämnesval?

En galning är just en galning (oavsett om hans agerande är sprunget ur islamistiskt martyrvurmande, FB-inlägg om negrers intelligens, eller kvällstidningarnas förtigande av problemen i förorterna).

Och vi påverkas naturligtvis allihop. Varje dag. Vare sig vi är sjuka eller friska.
Och Expressens Lars Lindström påverkar också: varje gång han sätter samman Jimmie Åkessons nuna med Peter Mangs så ökar han på hatet och oförståelsen.


Men det jag skrev då, hur sant det än må vara, lämnar ändå en fadd eftersmak. För det finns liksom ingenting som kan försvara ett ”man är ansvarig för sina egna handlingar”. Till vilken nytta är dom orden för en mamma och pappa som förlorat sitt barn?

Till och med Leif GW förundrades över hur en människa kunde vara så bestialisk. – Då vet man att det är illa.

Det är ondska på en helt annan nivå.
I Europeiska mått kan det nästan bara jämföras med Beslan: just därför att barn drabbades så hårt i bägge fallen. Att försöka med förklaringar och tilltro till det öppna samhället, den öppna DEBATTEN i det här läget känns bara som ett hån.

För det är ju det Anders Behring Breivik agerande kommer leda till: en omöjlig situation för en öppen och fri debatt. En omöjlig situation för ett öppet samhälle.

Det är lätt att slänga sig med fina ord som ”vi ska aldrig låta gärningar som detta stoppa debatten”. Men saken är att det kommer stoppa debatten.
Vi kommer ha vuxna som inte kommer våga låta sina barn åka på politiska läger. Vi kommer ha ungdomar som inte kommer våga engagera sig. Vi kommer ha politiker som i högre utsträckning kommer låsa in sig.

Vi kommer ha en politisk debatt som noga kommer modereras så att inga provocerande utfall slinker igenom.
Är du konservativ kristen som motsätter dig Kulturrelativismen och Islam så kan du lika gärna lämna walk over: du är en massmördare, eller åtminstone försvarare av det…

Och vem kan beklaga sig? Jag kan tänka mig att den nationella rörelsen (tvärtemot Anders avsikt) kommer förlora drastiskt på detta. Det kommer vara oerhört svårt att ha en debatt om islamistisk terror eller om kvinnors situation i mellanöstern. Och ärligt talat: jag kunde bry mig tji om det.
Det känns helt irrelevant att försöka vinna politiska poänger i detta blodbad.

Jag vet att jag själv inte hade varit särdeles förstående inför ”förklaringar” och ”bakomliggande faktorer” om en galen man på Vänsterkanten hade agerat på samma sätt mot ett SDU-läger. Och då uttrycker jag mig milt…

Avslutningsvis så är det väldigt tydligt när man läser dom delar av manifestet som Anders själv skrivit hur narcissistisk och övertygad över sin egen förträfflighet han verkligen är.
Den känslomässiga kylan och logiken i alla hans beslut gör dokumentet till ett av dom mest obehagliga jag tagit del av.
Det är också ganska typiskt att en stor del av hans manifest är kopior av andras texter (bland annat Unabombarens manifest och texter från islamkritiska bloggar som Gates of Vienna).

Anders saknar det som jag tidigare beskrev: förmågan att göra en egen analys, debattera och se OLIKA sidor av en frågan. Just den omänskliga oförmågan att se olika sidor av ett mynt. Att han låtit sig matas med ena sidans bild hela tiden är just det som skapar extremister.
Anders saknar skam och skuld, det är två helt väsentliga drag som man måste ha som tänkande individ.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/drogerna-kan-ha-gjort-honom-aggressiv-och-paranoid_6345192.svdhttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/tusentals-fick-mordarens-manifest_6344170.svdhttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/mordaren-hade-stora-mangder-ammunition-kvar_6344564.svdhttp://www.svd.se/nyheter/utrikes/alla-norrman-kommer-att-minnas-22-juli-2011_6344132.svdhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13370562.abhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13368364.abhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13367224.abhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13368413.abhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/article13364922.abhttp://www.dn.se/nyheter/varlden/pappan-han-var-en-vanlig-men-lite-inatvand-pojkehttp://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-draghttp://www.dn.se/nyheter/varlden/breiviks-manifest-beskriver-attentaten
http://www.dn.se/nyheter/varlden/breiviks-manifest-beskriver-attentatenhttp://www.expressen.se/nyheter/1.2508776/massmordarens-pappa-jag-ar-i-chock

Sunday, May 29, 2011

Sverigedemokraternas klagan

Väldigt ofta så framförs åsikten att Sverigedemokrater har en självpåtagen martyrroll, att det är deras ”livsluft” för att recitera Fredrik Reinfeldt.

Nu senaste var det en av mina absoluta favoriter på den svenska serietecknarhimlen, Liv Strömqvist, som framförde åsikten:
http://efterarbetet.etc.se/kr%C3%B6nika/ta-av-er-offerkoftan

I huvudsak går hennes text ut på att kritisera journalister som Sakine Makedon, Johan Hakelius, Nima Devish och Dilsa Demirbag-Steen för deras ”gnäll” på folk som gnäller.

Man kan säga att texten var en kritik mot tanken på att det skulle finnas en offermentalitet bland svaga grupper och att denna offermentalitet skulle cementera utanförskap och ojämställdhet. En slags självuppfyllande profetia: ”Jag är invandrare och kvinna alltså kommer jag heller aldrig få något jobb/få någon bra lön etc”.

Liv motsade väl inte riktigt tesen, men hennes kritik var att det var gnälligt. Hon vände helt enkelt på argumentet och frågade om det inte var Nima, Sakine, Dilsa och Johan som hade på sig offerkoftan?

Det är ett ganska elakt och roligt sätt att argumentera på eftersom att alla repliker på Livs text obönhörligen kan avskrivas som just gnäll.
Och man kan förstås säga att alla som framför sina åsikter i text är relativt gnälliga (så även jag och Liv).

Man skriver om något man inte är nöjd med, men det man inte personligen drabbats av kan naturligtvis avskrivas som kinkiga grinigheter. Speciellt om den som gnäller är en välavlönad journalist som sällan möter den verklighet som dom försöker beskriva.
Nåväl, i sin listning av folk med offerkofta tog Liv även med Sverigedemokraterna.

Den åsikten är ju på inget sätt ny, men den är alltid lika underlig.

Så här såg det ut när SD höll torgmöte i Malmö en vecka innan valet:



Det är inte alls en enskild händelse, det har hänt väldigt många saker som varit väldigt konkreta när det gäller våld och hot mot Sverigedemokrater.

I maj 2009 misshandlades SDU:s dåvarande ordförande Erik Almqvist på ett torgmöte i Sundsvall. Han har även vid ett annat tillfälle jagats av några Syndikalister med kniv.

Martin Kinnunen och hans flickvän misshandlades på Gullmarsplan i Stockholm, juni 2009 av ett gäng från den autonoma rörelsen.

I september 2010 så knivhöggs Issa Issa, en Sverigedemokrat från Södertälje upprepade gånger medan Allahu Akbur-körerna ekade runt om kring honom.

Bara nu i maj har vi haft en rad incidenter: William Petzäll har fått en stort sten kastad genom sidorutan på bilen medan han satt i den. Tre SDU:are i Uppsala misshandlades medan dom delade ut flygblad. Utöver det även incidenter vid skolor i Göteborg och Stockholm med sparkar, äggkastning, spottloskor etc.

http://www.dn.se/sthlm/sverigedemokrat-vill-hoppa-av-efter-overfallhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article12528820.abhttp://nyheter24.se/nyheter/inrikes/122558-sdu-s-ordforande-almqvist-misshandladhttp://www.presskontakt.se/pressreleaser/visa/pressrelease/373487/tva-sdumedlemmar/C3886997-A9E8-4437-1AC2-077E55466F95

Det här är naturligtvis bara ett axplock. Men säg mig då Liv, eller någon annan som anser att Sverigedemokraterna har på sig offerkoftan –Hur mycket offerkofta skulle ni själva ha på er om ni ständigt hade någon vid er sida som skrek i ert öra att dom ska döda er?

Parallellen till elaka mejl, eller ens dödshot över telefon låter sig inte göras, utan jag menar verkliga, fysiska hot.

Jag tycker faktiskt att SD och SDU gnäller alldeles för lite. Jag tror inte ens att folk i gemen har fattat att SD och SDU är mer utsatta än någon annan politisk grupp i Sverige (möjligtvis undantaget någon nazist eller autonom grupp som själva är ute och söker våldet).

Saturday, May 28, 2011

Den vite mannens överbett version 2.0

Jag tänkte skriva om Fredrik och Filip denna gång.
Eller kanske till och med, skriva TILL Fredrik och Filip.
Inte för att jag tror att dom kommer läsa detta, men jag tänker skriva som om dom hade varit målgruppen: Exkluderande och elitistiskt.

Självklart har denna text kommit till på grund av det SD-hat som F&F är noga med att sprida varje gång som dom får etertid. Ett hat som känns helt missriktat om jag ska vara ärlig.

Min egen uppfattning om Fredrik och Filip var att dom länge var det bästa som svensk TV hade att erbjuda: en slags förlängning av den referenshumor och elitism som enbart en Z-TV-produktion som ”Tommy på Duken” tidigare hade kunnat erbjuda.

Det gällde att hänga med i alla referenser till ”Sverige-turkar” och producenter på obskyra produktionsbolag. Det gällde att förstå referenserna till mediasfärens ankdamm.

Redan med ”Ursäkta röran (vi bygger om)” var jag fast.

Och jag följde varje upptåg dom gjorde intensivt. Läste allt jag kom över. Minns skandalen då dom hade gått runt på Skansen och deklarerat att Lasse Berghagen var död. Skrattar än i dag åt nakenbilden på Michael Bindefeldt och tutandet på Lidingö golfklubb.

Den humor dom då stod för sparkade mot det ”trygga”, det ”gubbiga” och ”sega”.
Det var en slags hån mot det DDR-Sverige som dom själva hade växt upp i, ett samhälle där man helt och fullt kunde lita på en man i Brandhjälm:
Ett, i det närmaste japanskt samhälle där folk led med knytnäven i fickan medan ungdomar levde rövare.

Idag tar Fredrik och Filip inte fem män på snoppen, dom skulle kunna råka värre ut än att råka väcka vredet hos en man som gör ett nummer av att karma är något som man får tillbaka av det man ger ut.

Jag följde dom till och med när dom slängdes ut på Öppna kanalen. Och självklart när dom gjorde sin bombastiska comeback i rampljuset på Kanal5.

Det var nog för övrigt från Fredrik och Filip som jag lärde mig uttrycket ”den vite mannens överbett” också? Det är ett utryck som jag använder ofta och gärna.

Dess innebörd: vit schavottering av cool kultur (inte nödvändigtvis svart kultur), ett fult tandgrin på en Eric Clapton medan han spelar ”blues”, eller en tysk DJ som vevar armen till någon ”frän” discodänga.

För mig har den vite mannens överbett alltid stått för det fulaste av allt kulturellt: det gubbiga och stela. En total motsats till det punkiga som vanligtvis lockar mig.

Jag minns att Filip en gång fick Fredrik skämmas. Det var när Filip på en turistbuss i New York (där det satt en del svarta människor) deklarerade att Fredrik inte hade en enda svart artist i sin skivsamling.

Man såg att Fredrik skämdes något enormt över detta, och han gick genast i försvarsställning och försökte komma på några artister som var svarta, som han faktiskt gillade.

Problemet var att Fredrik inte kom på ett enda namn. Han blev bara högröd och tittade generat ner i backen.

Filip gladde sig naturligtvis åt debaclet och tyckte att Fredriks reaktion var väldigt rolig!

Jag tyckte också att reaktionen var rolig. Men samtidigt så tyckte jag att det hela var pinsamt å Fredriks vägnar.

För där satt han alltså, en självpåtagen elitist och kunde inte komma på en enda bra svart artist!
Jag hade också skämts om jag hade varit så stel och gubbig.

Finns det då ett självändamål med att ha svarta artister i sin skivsamling (eller snarare mp3-samling)? Nej, självklart inte, men om man är intresserad av musik på en elitistisk nivå, och har ett intresse av att vara progressiv och hitta nyskapande musik så måste man ha örat mot gatan, och då är det omöjligt att undvika svart musik.

Man kan liksom inte komma undan med en mossig samling av Bob Dylan-bootlegs eller vit pop av Coldplay när musiken är under ständig utveckling. Den typen av nörderi och muzak är själva definitionen av den vite mannens överbett.

Och Fredrik och Filip faller tyvärr i den fällan.

Länge ursäktades dom av att dom var så pass nyskapande i sina TV-program, radioprogram och böcker (Två nötcreme och en Moviebox är fortsatt det bästa tidsdokumentet över det svenska 80-talet).

Men sedan hände något: samhället förändrades, och Fredrik och Filip hängde inte med. Dom förstod inte att elitismen och örat mot gatan inte bestod av egna hem hus och sena ankdamskvällar på Riche.

Dom förstod inte att konsumtionsamhället, det globala tjänstesamhället faktiskt var ett problem som måste tas på allvar. Protesterna från sådana som jag själv framstod bara som löjliga där dom befann sig i sin innerstadsgryta av fina, liberala humanistiska värderingar.

Den där förmågan att sådär på pricken beskriva sin samtid ersattes med trött gubbighet. Bekvämhet.

Kanske berodde det på att Fredrik fick barn? Kanske dog förmågan när man bestämde sig för att göra lekprogram alá TV4:a eller dialekthumor alá Bonde söker fru?

Jag vet ärligt talat inte, men när man blev bekväm så infann sig också ett ganska osmickrande hyckleri. Man ville plötsligt framställa sig som folkliga.

-Ni märker kanske att jag genom hela denna text använt mig av ordet ”elitister”. Det är nämligen något som F&F aldrig skulle erkänna att dom är, men det är samtidigt precis det som dom är!

När jag skriver att JAG är elitist så är jag uppriktig. Jag hycklar inte med det. Det är sant att jag hänger med i allt vad alternativvärldar heter, och jag skäms inte över det.

Jag skulle dock ALDRIG gå över folks huvuden på det sättet som F&F gör i sitt möte med några svensksomalier. Det hela var en kampanj som skulle vara lite rolig sådär, något som skulle reta Sverigedemokrater.

Tanken var att F&F skulle förmå Sveriges somalier att alla gå med i SD, och därmed skulle dom pursvenska (för att använda ett populärt ord) hoppa av.



För det första framställde sig F&F som totala nykolonisatörer: två ELITISTER som istället för dialog framför en envägskommunikation där dom försöker förmedla för människor från en annan kultur hur DOM borde agera.

Om initativet hade kommit från Somalierna själva så hade det naturligtvis varit jävligt roligt. Jag hade applåderat ett sådant initiativ.
Men problemet är att F&F inte talar för somalier i gemen, eller ens för någon enskild Somalier, dom talar enbart för sig själva: ett rent själviskt och egenkärt intresse.

Det saknar liksom allt vad analytisk förmåga heter. Det är INTE att ha örat mot marken.

Att mala på, utan att ens avvakta ett svar betyder att F&F inte vet ett jävla skit om Somalier.

Dom skulle ALDRIG bjuda hem en Somalier till en fest om det inte fanns kameror där. Och dom skulle heller aldrig själva bli bjudna.

Att tro att man kan tala för en grupp på det sättet är bara väldigt konstigt.

Jag vet att provokationen ibland sker för provokationens skull, men precis som när man skyller ogenomtänkta utspel på fylla så finns det också många verkliga åsikter att finna i en persons provocerande utlägg.

Ett sådant provocerande utlägg är Filip Hammars utspel om det ruttna svenska folkets rasism i podcasten här:



Låt mig börja med att saga att Filip naturligtvis har helt rätt i den första delen av sin rant: JA, svenskarna är ett ruttet rasistiskt folk som tänder på skärgårdsporr. JA, svenskar kan inte få nog av mysiga deckare som utspelar sig i rasrena miljöer, eller brittiska dramaserier om Viktorianska kvinnor i vida klänningar som har sex i lador med någon ung förman med gigantiska polisonger.

Det är givet helt sant, och det passar också in väldigt väl i bilden av Fredrik och Filip som två elitister. Men jag har väldigt svårt att se skillnaden mellan detta och den rasrena och elitistiska tillvaro som Fredrik och Filip själva lever i?

Coldplay är väl liksom inte att vara nere med gatan?
-Det är väl bara version 2.0 av "Den vite mannens överbett"?

Jag gillade Fredrik och Filip mycket bättre när dom inte hycklade med sin elitism.

Svenskfientlighetens komplexitet

Om det finns ett ämne som jag dragit mig för att skriva om så är det svenskfientligheten. Det beror inte på att jag är rädd för ämnet, eller för att jag anser att den inte existerar, utan det beror helt enkelt på att ämnet är extremt komplext.

För att kunna definiera svenskfientlighet så måste man först kunna definiera svenskhet, och det är naturligtvis svårt, nästintill omöjligt att sätta ord på.

Jag lyssnade på Axess föredrag ”Bortom Multikulti” och där talade Nima Dervish om just detta med svenskhet.

Han berättade att samma definitionssvårighet finns inom alla kultur (kan han exempelvis som iranier hävda att kebaben är en del av hans kultur när den även förekommer i Turkiet mm?).

Men ändå finns känslan där, det är som rosens doft: Lätt att känna men svår att förmedla till andra.

Och ATT man besitter känslan är alldeles uppenbar, det är bara att gå till valfri förort och höra med människorna där om dom känner sig som en del av det svenska?
Vissa kommer säga ja, och andra kommer säga nej. Ingen kommer ifrågasätta svenskhets existens.

Men visst blir det komplext, för känslan är flytande och kan ha olika innebörd beroende på vilken miljö man befinner sig i.

Om man tar Nima som exempel så har han själv berättat om sin kluvenhet och dubbelhet i detta. Han är både iranier och svensk.
Jag tror dom flesta människor i Sverige kan acceptera det. Men han är naturligtvis mer svensk när han går på hårdrockskonsert, än när han går på persiskt bröllop.

Tomtemor (fd Metalmatte88, här med voiceover av Bubba och Sadulisten från Eurocop) har gjort två ganska upplysande och roliga filmer om det här med definitionen av svenskar och invandrare:





Man kan naturligtvis hävda att man är heeelt oförstående kring det här med den inneboende känslan av svenskhet (dels hos en själv, och dels i hur man ser andra människor), men enligt mig är det ganska tydligt att det handlar om skådespeleri när man låtsas som att det inte skulle finnas några skillnader, och att man själv skulle vara blind inför dessa.

Nåväl, när det gäller svenskfientlighet så kan man i huvudsak dela in det i två kategorier, dels den del som rör töntigheten i att vara svensk, att beskriva vårt kulturella arv som barbariskt etc...
– Detta, den vite mannens skam har jag berört i så många texter nu att jag hoppar det denna gång.

Istället tänkte jag belysa den svenskfientlighet som rör våldsbrott och trakasserier.

Det hade varit lätt för mig att som Metapedia dra ett likhetstecken mellan svenska offer och utländska gärningsmän:
http://sv.metapedia.org/wiki/Offer_f%C3%B6r_svenskfientligheten

Den typen av förenklingar låter sig naturligtvis inte göras.

Däremot görs det omvända väldigt godtyckligt. Ta bara det nötta gamla slagordet om hur många politikiskt motiverade mord som blivit begångna av extremhögern dom senaste åren. När debattörer drar den gamla klyschan så är det alltså fallen här nedan dom avser:

27 mars 2008:
En 32- årig man som varit medlem i Nationaldemokraterna hugger ihjäl
sin flickvän och styvdotter i Surahammar. Han döms till livstids fängelse.
17 juni 2007:
En 55-årig man i Upplands Väsby misshandlas till döds. Två pojkar, med kopplingar till Nationalsocialistisk front, döms till ungdomstjänst.
15 januari 2005:
En 15-årig pojke luras till muslimska kyrkogården i Stockholm där han blir ihjälslagen för att gärningsmannen tror att 15-åringen är homosexuell.
28 febrari 2004:
En 38- årig man med hakkors tatuerat på bröstet hugger ihjäl en tidigare kamrat i Växjö.
Mannen döms till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.
2 februari 2004:
En 46-årig man blir ihjälskjuten, inrullad i en matta och dumpad utanför Göteborg. En 43-årig man med bakgrund i Nordiska rikspartiet döms till livstids fängelse. Samme man dömdes 1985 för ett annat mord.
19 maj 2003:
En psyksjuk 32-årig man, med bakgrund inom skinnskallekretsar, går bärsärkagång vid tunnelbanan i Åkeshov. Lennart Landin, 71, avlider och sju personer skadas.
9 april 2000:
En man dödas med sex knivhugg utanför en krog i Norrköping. Gärningsmannen, en 20-årig man med förflutet inom nazikretsar, döms till rättspsykiatrisk vård.
1 januari 2000:
Salih Uzel, 19, knivhuggs till döds i samband med ett bråk i Skogås. En 25-årig nazist döm till åtta års fängelse för dråp.
12 november 1999:
Fackföreningsmannen Björn Söderberg, 41, skjuts till döds i Sätra utanför Stockholm. Två aktiva nazister, 22 och 23 år, döms till 11 års fängelse.
28 maj 1999:
Poliserna Olov Borén och Robert Karlström skjuts till döds av tre nazistiska bankrånare – Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. Alla tre döms till livstids fängelse.

Jag har svårt att se det politiska motivet i huvuddelen av dessa mord, precis som jag har svårt att se svenskfientligheten i många av dom fall som Metapedia omnämner.

När det gäller Svenskfientlighet så tycker jag att det är en självklarhet att den finns (även om det rymmer en större komplexitet än det som brukar föras fram), frågan är bara hur det ska definieras?

För jag menar, om en man från en hederskultur dödar sin svenska flickvän med fyrtio knivhugg så är det ju frågan om det är svenskfientlighet, eller om samma öde hade kunnat drabba en annan tjej om mannen i fråga hade varit ihop med en tjej som inte var svensk?

Eller ta exemplet med Elin Krantz, var hennes öde särdeles skiljt från det som drabbade Nancy Tavsan?

Jag tycker inte det. Dom var väl i båda gärningsmännens ögon degenerade västerländska slynor som inte hade rätt att som kvinnor neka honom inträde?

Enligt mig borde definitionen vara "oprovocerade attacker där gärningsmannen explicit valt ut offer efter deras kulturella tillhörighet".

Dvs man borde definiera svenskfientlighet på samma sätt som man BORDE definiera det högerextrema våldet, eller det homofoba våldet.
Om offret är etniskt svenskt är inte relevant i sammanhanget. Det som är viktigt är VARFÖR offret valts ut.

För i det oprovocerade våldet är inte bara etniska svenskar offer, utan egentligen alla som på en kort blick från gärningsmannen kan definieras som avvikande från machomallen.

Offret för en happy slapping kan lika gärna vara kines, spanjor, kurd med töntiga kläder som en svensk. Det är inte svenskheten i sig som gör offret idealt, utan att personen i fråga framstår som mesig, svag, någon som tittar ner i marken etc.
Pga av denna definition så stannar heller inte exemplen inom Sveriges gränser, utan finns i stort sett i hela västvärlden.

Exempel från Holland, offret är tydligt utvalt. För den som säger "boys will be boys" så kan jag lova att hon aldrig hade råkat ut för detta om hon hade varit en slöjbärande marockanska eller kepsbärande cooling med adidasbyxor):
http://www.liveleak.com/view?i=38b_1297381894

Jag tror för övrigt att vi kommer få se en rejäl debatt om svenskfientlighet när Ruben Östlunds film ”Play” har premiär i Sverige, en film som bygger på verkliga händelser där svarta ungdomar rånade vita svenskar på mobiltelefoner.

Rubens analys av det jag förstått utan att ha sett filmen är att gärningsmännen agerar utifrån fördomsmallen av dom själva som svarta: dvs förstärker dom drag av vildhet och grymhet som samhället projicerat mot dom.
Jag är ganska säker på att det är en relativt korrekt analys. Det är naturligtvis så att utanförskapet och låga förväntningar har en gigantisk betydelse i den roll som man väljer att ta i samhället.

Den rollen är så viktig att även folk födda i Sverige kan begå svenskfientliga gärningar.

Självklart fick Ruben den obligatoriska frågan om han inte var rädd att hans film skulle kunna utnyttjas av rasistiska krafter nu när SD satt i Riksdagen och allt?
Ruben (för övrigt Sveriges bästa regissör) svarade med att alla Sverigedemokrater skulle få gratis på hans film om dom kom dit i folkdräkt. :)

Thursday, May 26, 2011

Realismen drivs av berättigad oro, inte glädjen över att sprida hat

Många missförstår realismens syften. Inte så konstigt egentligen: vi lär oss från ung ålder VILKA som är onda och VILKA som är goda i samhället.

Realismen är ondska. Enligt alla vedertagna definitioner: vidriga rasister som gör skillnad på människor beroende på vilket ursprung dom har.

Ja, jag är realist.
Ja, jag är ond.
Ja, jag är rasist enligt definitionen här ovan.

Jag önskade att det hade varit ett lätt ok att bära, att jag hade kunnat borsta av mig dom dömande blickarna från humanister och liberaler. Men det är inte så lätt, jag tvivlar och tvekar över mina val varje dag.

Det är dubbel eggat då jag inte bara har att försvara mina ståndpunkter inför mig själv, utan även måste försvara mig mot andra människor som missförstått allt det som jag står för.

Och jag vet att det är löjligt att klaga under anonymitetens skydd. Det finns andra som står för sina åsikter rakt ut, utan att tveka. Som går ut och tar en sten i ansiktet för min skull.

För min egen del handlar det om att ta små steg i mitt erkännande inför andra. Sakta men säkert berättar jag vad jag är för typ av människa: att jag är ond.
Jag tar små babysteg.

Erkände för några vänner för ett tag sedan att jag sympatiserar med SD. Låter små halvt talande kommentarer på Facebook smita igenom.
Blir mer och mer oförsiktig när det gäller glappet mellan min Internetperson, och den som jag förmedlar bland verkliga, levande människor.

Men ändå, jag vet ju, innerst inne att jag faktiskt har rätt! Det är inte ÅSIKTERNA jag tvekar om, utan hur jag väljer att förtiga vissa saker bland folk, hur jag döljer annat. -Vad som är moraliskt rätt. Vad som är fegt. Vad som är nödvändigt.

Och samtidigt så vet jag att det finns vissa saker som måste förmedlas, som MÅSTE sägas.
En sådan sak är våltäktsstatistiken från Oslo.



Situationen går inte rakt av att applicera på svenska förhållanden, men det ger ändå en fingervisning åt den utveckling som vi befinner oss i.

Oslo är inte en helt skild värld från Sverige, men hela Oslos innerstad är full med knarkförsäljare, prostituerade, uteliggare och zigenarläger.
Det är ärligt talat en stad som är mer förstörd än Malmö. Det är en stad som troligtvis aldrig kommer repa sig…

Dock bedriver Norrmännen nu mera en i stort sett Sverigedemokratisk politik i regi av Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet, så helt given är väl inte den utgången?

Jag vet att det är en ond, inhuman information.
Det kan inte hjälpas. Den måste spridas vidare.

Varför? -För att väcka folk, få folk att förstå att alla problem faktiskt inte kan förklaras med socioekonomiska förklaringsmodeller . Att få folk att förstå vad som måste göras.
-I förlängningen att öka förståelse för realismen: varför vi finns.

Men viktigast av allt: för att inte ytterligare spä på skulden på dom tjejer som våldtagits.

Tjejerna är nog fullständigt på det klara med att dom själva har en skuld i frågan: som ättlingar till kolonisatörer, som döttrar till rika vita män.

Jag är övertygad om att många av tjejerna gör allt i sin makt för att slå bort tanken på att det var folk från en främmande kultur som gjorde dom illa.
Dom gör nog allt i sin makt för att ersätta den tanken med ”det kunde varit vem som helst”.

Den tanken är naturligtvis skadlig och potentiellt livsfarlig: den fungerar inte läkande, tvärtom, den gör att livskraftiga känslor av hat och hämnd trängs undan och ersätts med skamfyllt ludd.

Jag vet att det är ondska, men ibland måste man erkänna inför sig själv: nej, det kunde inte vara vem som helst, vår kultur är bättre. Om det gör mig till rasist så må det vara så: jag vet ändå att jag har rätt.
Jag har slutat skämmas över valen nu.

Monday, May 2, 2011

”Om det här hade varit business så hade man bytt leverantör direkt”

Med dom orden beskrev den knivskurne Miljöpartisten Anders Wallners vän det faktum att SOS inte skickade en ambulans.
Först och främst är det bara att beklaga det som hände, men den fria marknaden-kommentaren säger ju också något om den verklighetsfrånvända bilden som många människor har i dag.

SOS gör inte sitt jobb: inte för att dom är underbemannade och har dåligt med resurser. Nej, det handlar om att dom skulle gjort ett bättre jobb om det hade funnits konkurrens…
En polisanmälan mot deras flathet gör säkert att dom får fler lediga ambulanser nästa gång…
Det är ett tankesätt som ärligt talat gör mig mer upprörd än händelsen i sig.
Vi kanske ska konkurrensutsätta förorterna också? Dom förorter som inte klarar målen för bildning och mål med att få folk i arbete blir av med sina statliga bidrag?
Kanske är det en morot som kan göra Albys unga mindre våldsbenägna?
Jag menar om jag hade betraktat Alby som en business så hade jag bytt leverantör direkt. Eller rättade sagt, jag hade bytt ut dom politiker som har tillåtet en produkt som Alby att växa fram: jag hade inte polisanmält rånarna i sig: jag hade polisanmält dom som hade låtit sådana motsättningar växa fram.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mp-politikern-nekades-ambulans_6132165.svd

Konspirationsteorier är förbannat tröttsamma

Jag hade fel om Usama bin Laden. Innan gårdagen var jag ganska säker på att han var död sedan länge. Inte för att ”USA tjänar på att hålla myten om honom levande”, för att ”Benazir Bhutto sa det i en intervju” eller för att ”han aldrig existerat”.

Nej, det handlade helt enkelt om ett antagande från min sida efter att hans videofilmer i stort sett hade ersatts med ljudband (som jag kände borde vara ganska lätta att förfalska). Det handlade också om att hans roll som mentor och guida till terrorister i stort sett ersattes av nya män med skägg.
Jag trodde också att han skulle ha svårt att klara sig rent medicinskt med tanke på att han var i behov av daglig dialys.

Jag vill hävda att jag hade god grund till min tro, men efter gårdagens nyhet så ersattes naturligtvis min tro till ett faktiskt vetande.
Det var inget svårt. Jag hade fel. Jag är man nog att erkänna det.

Till skillnad från Jan Myrdal som enligt egen utsago haft fel EN gång i hela sitt liv så drar jag förhastade slutsatser ganska så frekvent.

Men jag förstod förstås genast vad rapporterna om Bin Ladens död skulle leda till: konspirationer till förbannelser, den ena mer vrickad än den andra.

Varför slängdes kroppen i havet?
Tja, vad sägs om för att man inte vill ha en martyrgrav dit anhängare kan bege sig och tillbe sin ledare??
Vad sägs om respekt mot en religion som kan ta varje handling som en direkt krigsförklaring? -Jag är säker på att väldigt många muslimer hade sett ett amerikanskt omhändertagande av kroppen som en direkt hån mot deras traditioner om hur man ska behandla en död muslim.
Och om man hade sparat kroppen så hade man behövt ta ställning till en rad svåra frågor: Var skulle han få sin sista vila? Skulle detta land vilja ha honom begrav där? Hur skulle säkerheten kring kroppen bevaras? Vilka skulle se närvaron av hans grav som en skymf och vilka skulle vara beredda att försvara hans lik med sitt eget liv?

Varför ens göra politik av frågan när dödandet och ett DNA-test räcker?
Dessutom, är det någon som tror att konspiratörer hade nöjt sig med en kropp? Redan efter någon timme låg information uppe om att det var look-a-.like som hade dödats…
Inte ens bilderna som jag förväntar kommer dyka upp snart kommer vara nog för folk som bestämt sig.

Och det värsta av allt är kanske dom personer som lyfter upp Benazir Bhutto (må hon vila i frid) i debatten. Hon sa FEL. Okej? Det händer faktiskt att folk säger fel ibland, som Margareta Sandstedt om ni minns det? Det är sådant som sker.



Slutligen så tror jag att Bin Ladens död varken kommer göra till eller från i ”kriget mot terrorismen”. Vi kommer fortsatt få se självmordsbombningar, halshuggningar och Amerikansk (samt svensk…) närvaro i konflikter som vi borde hålla oss så långt bort som möjligt från, och som ALDRIG kommer leda till något vackert och rosenrött slut.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sakrare-varld-utan-bin-ladin_6133733.svd